Att längta barn

Kär i kärleken?

2012-02-11T08:15:00.000-08:00

Det dyker upp en ny kille i mitt liv. Snygg, trevlig, rolig. Och jag spanar och letar tecken på att han är intresserad. Pendlar mellan hopp och förtvivlan på några dagar. Innan jag tar mig i kragen. Säger åt mig själv att känna efter först. Låt det vara, så blir det vad det ska vara. Men jag är tydligen så desperat efter kärlek att jag intalar mig att vara intresserad (kär?) innan jag ens lärt känna personen det minsta.

Så nu får det bli som det blir.

Längtar igen?

2012-02-01T18:01:00.000-08:00

Det har hänt en del sen sist. Tre resor bland annat. Men världen är ännu inte upplevd. Bara delvis.

Jag har flyttat tillbaka till stora staden, mitt hjärtas hem. Saknaden efter familjen har lagt sig och nöjer sig med besök då och då. Mamman har hittat en ny kärlek och jag behöver inte oroa mig för henne.

Och jag har lagt mig under kniven för första gången i mitt liv. Ofrivilligt får tilläggas. Resa nr tre förde bland många upplevelser och minnen även med sig baciller. Obemärkt. Blodförgiftning och infektion i hela magen. I princip. Så efter en veckas inneliggande och prover opererades ena äggledaren bort. Fick några timmmars förberedelse. Vilket kanske var bra. Det och smärtan gjorde att oro och nervositet inte följde med mig till operationssalen. Bara lugn. Och sjukt svullen mage.

Beskedet efteråt var att även den andra äggledaren varit så infekterad så att den förmodligen inte fungerar.

Och då började jag längta barn igen.

Eller är det det berömda "man vill ha det man inte kan få" som härjar? Under mina resor har jag inte längtat alls. Nästan bestämt mig för att jag inte vill ha barn. Men nu...

Men det är ingen som har sagt att jag inte kan få. Läkaren lämnade min äggstock, som var ännu värre infekterad, just för att inte förstöra mina chanser. IVF är jag hänvisad till. Och vad är en tårta utan lite tårta på. Fick även veta att jag har endometrios. För er som inte vet så kan det försvåra möjligheten till graviditet, förkorta graviditeten och leda till kejsarsnitt. Jag som bestämt mig för att inte bli skuren i igen.

Aja. Inget av detta är egentligen viktigt just nu. Jag har ett decimeterstort sår på magen som gör ont och begränsar mig. Två månader till innan det är läkt såpass att jag kan träna. Tills dess är jag hänvisad till promenader för att bygga upp mina förtvinade muskler. Det är vad jag fokuserar på just nu. Får se hur fokus ser ut till sommaren.

Uppdatering

2010-08-16T17:32:00.000-07:00

Detsamma gäller fortfarande. Paus i familjebildningen. Resor på. Åker om knappt tre veckor. Gjorde dock ett besök hos gyn idag. På grund av min PCO, och på grund av att risk finns, vilket även är upplevt, för rätt långa och rikliga blödningar. Och det känner jag inte för på resan. Så jag ville ha tabletter.

Världens mysigaste gynekolog. En äldre dam. Att jag skulle åka till Danmark var ingen stor grej. Och inte heller att jag ville slippa ha jättemycket mens under resan. Hon tyckte att jag kunde skippa mensen helt och hållet och skrev ut 100 tabletter (!).

Efter ultraljud konstaterade hon att jag förmodligen inte hade PCO. Det jag hade var dock ägglossning. Och efter en titt i mikroskopet såg jag det också. Även fast det enda jag såg var snökristaller. Men så ser det tydligen ut när man har ägglossning. Så ni vet.

All well helt enkelt.

Läskramp

2010-06-22T17:16:00.000-07:00

Har lite svårt att hitta saker att skriva om. Har ju skiftat fokus för en period. Till resor. Så jag håller mig borta från bloggvärlden lite. Läser inga bloggar och skriver bara sporadiskt. Vill inte halka in och börja längta barn för intensivt. Inte nu när jag har bestämt mig för resor. Behöver fokusera bara på det nu.

Så jag hoppas att ni som kämpar och försöker och lyckas har det bra. Jag kommer inte ha så mycket koll ett tag.

Men skriver kommer jag göra när andan faller på. Kanske inte så mycket om barn bara.

Värva en vän

2010-06-19T13:58:00.000-07:00

Har en kompis. Som bjöd på middag igår. Trerätters. Värsta finmiddagen. Riktigt riktigt trevligt. Samtalet hamnade på barn. Hon längtar också. Och är singel. Och vill fortsätta vara singel. Och ha barn. Hon hade kollat upp Danmark och var sugen, det var ett seriöst tänk. Så jag kunde delge henne mina tankar och planer och kunskaper. Hon tyckte det var fantastiskt. Precis som jag tyckte om hennes tankar.

Även om jag har berättat för några av mina vänner och har stöd där känns det lite större att känna nån som planerar för samma. Så kan man jämföra upplevelser.

Undra om Femmis har värvningspremier...

Ångestångest

2010-06-16T19:58:00.000-07:00

Det som talar emot resa just nu är de slängar av panikångest (självdiagnostiserat, ett av mina bästa) jag har haft under våren. Känslan dyker upp vid exestentiella tankar och funderingar kring universums storhet.

På mina tidigare resor har jag blivit totalt hänförd ibland. Av omgivningarna. Av världen. Och att just jag befinner mig där. Är rädd att det ska utlösa nåt. Ingen höjdare med panikångest flera hundra mil hemifrån. Inte för att det är lättare att få det hemma så vad spelar det för roll egentligen.

Kanske är lite besviken över det försvunna behovet av flytt. Mitt i lättnaden finns besvikelsen också.

Besked

2010-06-16T16:39:00.000-07:00

Han kom så. Med talförmåga och säkerhet. Den nya chefen. Högsta hönset. Eller näst åtminstone. Med betryggande besked. Vi blir kvar. Ingen nedläggning eller flytt.

Inget jubel. Ingen glädje. Bara misstänksamhet och frågor. Efter grillning av honom som inte hade något med oron att göra la det sig. Vi blir kvar.

Insåg att det var ganska oviktigt för mig. Hade lika gärna flyttat. Men nu slipper jag böket i alla fall. Och störningen i reseplanerna.

Pratar med chefen om ledighet imorrn. Fem veckor i höst och åtta veckor i vinter. Både semester, tjänstledighet och flex får stå mig bi. Hoppas hon godkänner. Då bokas resa nr 2, eller 1, i helgen.

Fortsätter bo hos mor. För att spara pengar. Och vara i närheten.

Kan inte sluta

2010-06-12T20:20:00.000-07:00

Jag blir alldeles matt. Och less på mig själv. Om nån är veligare än jag, räck upp handen... Nä, trodde inte det heller.

Nya planer. Skjuter på barnresandet och reser både Asien och Afrika istället, höst och vinter. Hmm. Hur genomtänkt är det egentligen...

Vet bara att jag har ångest över att det kanske dröjer tills jag kan resa igen. Kommer aldrig ge upp resandet men det kommer inte bli detsamma när jag har barn. Så jag ska resa "färdigt" först. Och ta barnplanerna till våren.

Så nu är det pengar som gäller. Jobba övertid och ha tråkigt. Inte den bästa årstiden att komma på att snåla. Men resandet är värt det. Så välkommen tråk.

Det finns alltid en anledning att inte gråta

2010-06-10T22:00:00.000-07:00

Jag är förkyld så det är nog ingen bra idé. Jag ska upp tidigt imorrn så det är bättre att jag sover. Det är folk i närheten, jag tar det när jag är ensam istället. Men jag gör aldrig det för då kommer ursäkt nr 1 eller 2. Eller nån annan. Och de har funnits sen i vintras. Med eller utan förkylning.

Undra när det ska komma ikapp. Och vad som händer om det inte gör det.

Jag saknar honom så mycket

Telefonkö

2010-06-01T08:33:00.000-07:00

Vid såna här tillfällen inser man det ljuvliga med en telefonkö. Slå numret. Vänta tills nån svarar. Underbart. Istället. Slå numret. Upptaget. Lägga på. Slå numret. Upptaget. Lägga på. Ja, ni fattar. Vilken slags mottagning har inte telefonkö.

Hade egentligen tid hos gynekologen i storstan idag. Måste ta nya prover. Kunna styrka att jag är frisk. Men tänkte att det är enklare att gå till någon i närheten. Men det verkar det fasen inte vara.

Fokus i behåll

2010-05-31T15:56:00.000-07:00

Har varit iväg en sväng. Levt en miniatyr av ett tidigare liv. Mina bästa var där. Och även en hel drös med nya människor. Har minglat, skrattat och dansat. Underbart har det varit. Ännu mer sugen på det livet igen. Men jag har lyckats hålla fokus hela helgen. Jag vet vad som är viktigast. Oavsett.

Jag har bokat Afrika. För att ha kvar den delen av livet. Vet att om jag blir gravid så kan jag inte åka. Men vet också att om jag inte lyckas kommer jag inte ha ro att lägga pengar på en resa. Efter 3-4 inseminationer utan resultat kommer tankarna att börja vandra till IVF. Och det är där pengarna måste hamna. Så då blir det ingen resa heller. Det jag kan tänka mig är att det blir en annan sorts resa om jag blir gravid. Nånstans billigt och malariafritt. Så får det bli. Jag är nöjd med det.

Men just nu är jag bara sjuk. Efter aningens för intimt, och onödigt, umgänge i helgen.

Frivilligt ensamstående mamma

2010-05-24T19:03:00.000-07:00

Att få lite pirr i magen. Lite känsla av längtan. Av annan sort än efter barn. Det är rätt härligt ändå. Min längtan letar sig sällan åt det hållet numera. Den är fokuserad på barn. Och i andra hand resor. Kärlek har jag valt bort. Så länge nu att jag ser det som ett hinder i min väg till att bli mamma. Att träffa nån skulle sätta käppar i hjulet. Jag vill ha barn själv. Det här är mitt förstahandsval. Jag vill inte ha någon pappa till mitt barn, jag vill rå om det helt själv. Hur ska jag nånsin kunna tänka mig att dela det med någon när jag har glömt vad det innebär att dela liv med någon. Kan inte tänka mig en människa som jag vill ska rå om mitt barn.

Det kan låta själviskt. Men jag är fullständigt medveten om min själviskhet när det gäller att skaffa barn. En själviskhet som nästan alla som skaffar barn har, men som få är medvetna om eller vågar erkänna.

Tillbaka till pirret. På gymet. Hoppas på nytt möte imorrn.

Om att inte ställa upp

2010-05-19T21:10:00.000-07:00

Jag har en vän som är sjukskriven. Hen mår inte alls bra. Ibland tänker jag att jag hellre skulle ta mitt helvete igen än att må som hen gör nu. Hen drar sig undan, orkar inte träffa folk. Men iförrgår bjöds jag och C in. Vi bestämde att vi skulle ses idag, efter jobbet. Äta lite, surra, stödja. Vara en del i hens behandling. C blev sjuk och ville inte riskera att smitta. Jag fick fortfarande gärna komma dock.

Och det är där jag tryter. Jag orkar inte. Orkar inte vara den enda som stöttar. Orkar inte vara den starkaste. Orkar inte höra bara negativa saker en hel kväll. För hen mår sämre än jag så jag kan inte med att lasta med mitt. Även om jag mår bra och inte har så stort behov av att prata om det. Men jag har fortfarande väldigt låg toleransnivå vad gäller andras liv och problem. En kort stund klarar jag av det, men tar det för lång tid så blir jag fruktansvärt less.

Så nåt vidare stöd är jag inte just nu.

Singel är väl normen

2010-05-18T21:05:00.000-07:00

Jag har simmat långt ur bild. Vad gäller normer alltså. Jag blir uppriktigt förvånad när jag pratar om mina framtida barn (med folk som inte vet om mina planer) och deras första tanke är att jag får se till att träffa mig en bra pappa till barnen då. Det tar en sekund eller två innan jag förstår att det faktiskt är så det går till. För de flesta. Och att det är en ganska rimlig reaktion.

I min värld är singelföräldraskap normalt. Ett fullgott alternativ till att vara två om det. Om inte bättre. Inte ett dugg konstigt i alla fall. Det konstiga är att andra inte ens kan tänka sig att det kan vara ett alternativ.

Ja, inte vet jag

2010-05-18T20:47:00.000-07:00

Den kom då. Sex dagar efter min första PMS nånsin. Eller åtminstone som jag har lagt märke till. Så är det så det funkar? Med tidsspannet alltså. PMS sex dagar innan. Är det rimligt? Oj vad jag känner mig som en novis inom ämnet. Jag menar, jag har ju bara haft mens i 17 år.

Sommarångest

2010-05-13T00:25:00.000-07:00

Varje år vid den här tiden får jag ångest av sommaren. Inte att den ska komma, utan att den ska försvinna alldeles för fort. Har flera år drömt (mar)drömmar om att det är typ september och jag inte kommer ihåg något av sommaren, att den gick så fort att jag absolut inte hann med den. Tänk er själv att gå och lägga er ikväll och vakna i september imorgon. Det är fan inte ok.

Men nu. Kom på mig själv med att formulera tanken "jag längtar till augusti". Har något verkligt att se fram emot till hösten så om sommaren svischar förbi gör inte längre så mycket. Livet efter sommaren är väldigt lockande också.

Det där om att berätta, eller inte

2010-05-12T14:39:00.000-07:00

Har varit nära flera gånger ikväll. Både vad gäller resor, men främst kanske vad gäller kärlekspreferenser, eller acceptanser. Men det blir liksom aldrig av. Inte ens för henne som är så lik mig. Det är så svårt, när man en gång blivit märkt som något annat.

Men det blir nog av snart. Känns inte helt omöjligt. Skulle vara så skönt att slippa dölja för dem jag pratar om sånt med. Bara vara mig själv.

Förutom det var kvällen magnifik.

En plan

2010-05-10T09:58:00.000-07:00

Den är inte gammal. Och förmodligen inte heller långlivad. Hos fröken "Svårt att bestämma sig" är det sällan något som är. Here goes:

Gynbesök i början på juni. Fixafixa och så. Skicka in papper till Gaia och boka journalsamtal i början på sommaren. Men främst dansa, bada, dricka öl och njuta. Ingen barnstress. Tänker mig första resan i början på augusti. Under semestern. Så slipper jag ledighetsstressen. Kan hålla mig söderöver och tillgänglig för Danmark.

Hösten fortsätter så. Resande, planerande, hoppandes. Under förutsättning att det inte fastnar såklart.

Med denna förutsättning fortfarande gällande tar jag en paus i januari-mars. För annan resa. Jag beger mig till Afrika på långresa. Den sista på ett tag kanske.

Allt är upplagt. För sparande, tillförsikt och längtan. Efter både det ena och det andra. Men lyckas det och jag blir gravid får Afrika vänta. Kanske blir annan resa, utan malariarisk, men det får tiden utvisa.

Känner mig lugn nu. On top of things så att säga.

Fokus på fel saker..?

2010-05-09T10:04:00.000-07:00

Gårdagens kalabalik håller på att lägga sig. I alla fall i min hjärna. Det rör mig bara indirekt, val har gjorts och hjälp har efterfrågats. Kanske kan det bli bra. Jag vet att jag borde engagera mig och bry mig mer, för det för det här om något borde jag bry mig i. Men jag orkar inte.

Har bokat tåg till gynbesök. I början på juni. Tänker att då tar jag prover, fixar tabletter och gör allt så att det bara är att dra när andan faller på. Blir det inte under sommaren så blir det till hösten.

Motivationen återkommer då en väldigt ny, eller åtminstone längesen upplevd, känsla dyker upp. Mina bröst ömmar. Kanske mens på gång. Är det så så är det första gången, mina damer och herrar, som jag nånsin märkt innan att jag ska få mens. (och hon ska lyckas tajma in en ägglossning och åka till Danmark...)

Stormen före stormen

2010-05-09T00:41:00.000-07:00

Känns som vi precis bara har tagit oss igenom stormen. En gnutta lugn. Och nu storm igen. Ingen sorg denna gång, men rädsla och oro. För vissa väldigt mycket mer än för andra.

Och jag ska aldrig skaffa en man.

C och jag

2010-05-06T09:16:00.000-07:00

Öl och pubmat. Och inte minst det trevliga sällskapet. Det var vad som gjorde gårdagen. Och den var fantastisk. Vi pratade och skrattade och påmindes ständig om hur lika varandra vi är, C och jag. Varför vi är vänner är så tydligt. Kvällen lämnade mig styrkt och längtande efter mer samvaro. Redan nästa vecka är det bokat. Vin och tapas.

Det är så mycket jag vill berätta för henne. Om mina planer. Om mina tankar på kärlek. Om min rädsla. Jag vill. Men vet inte om jag vågar. Om samvaron fortsätter kanske.

Det ringde en försäljare nyss och frågade efter pappa. Sa som det var. Går inte att berätta sånt på ett fint sätt. Kunde inte låta bli att tycka synd om honom som trampade så totalt i klaveret.

Bakslag

2010-05-04T08:41:00.000-07:00

Har återhämtat mig ganska bra efter vinterns tragedi. Tycker att jag mår ok. Efter omständigheterna såklart. Men min hjärna mår inte prima har jag märkt. Den är fortfarande lite förvirrad. Mest märks det när jag tänker på minnen. Sånt jag nyligen varit med om. Typ helgens händelser. Jag kommer ihåg det som har hänt, men det är som att det inte har hänt mig. Känner mig som i en kakburk när jag tänker på det. Som att jag inte var med. Det är diffusa minnen långt bortifrån.

Sen har jag haft flera situationer där ångest (och då menar jag den riktiga, inte den som infinner sig på måndagmornarna) varit av avgörande betydelse. Panikångest och nu senast dödsångest. Det har kommit och gått på bara sekunder. Jävligt jobbigt men inget som inte gått att hantera. Men ändå. Jag tycker inte om att jag har börjat känna så här. Har pratat med en kompis som led av panikångest rätt länge. Det börjar så här. Smygandes. Man vaknar inte en morgon och helt plötsligt får panikångest. Det smyger sig på en under en tid. Så är det det som händer? Har jag panikångest krypandes i knutarna? Håller mig medvetet undan från existensiella storhetstankar för det triggar lite för mycket. Men om jag säger tänk inte på en apelsin, vad tänker ni på då?

Uppdatering utan förändring

2010-05-03T08:42:00.000-07:00

Det är ingen skillnad på mitt läge. Avvaktar. Ständigt väntande. Ibland längtar jag, men ska jag påbörja försök och kanske vara gravid när jag måste flytta? Om jag måste flytta. Eller ska jag vänta, bara för väntandets skull? Fast jag inte vet ifall jag faktiskt måste flytta. Hur som måste jag ju vänta på mens för att jag ska kunna börja. Och det kan ju dröja. Tror jag har en tid inbokad hos gyn i början på juni. Kanske får utnyttja den ifall inget händer. För tabletter.

Tills dess tar jag det lugnt. Tänker inte så mycket. Förutom på sommaren. Och fester. Möhippa, bröllop och 30-årskalas.

Längtar

2010-04-26T09:21:00.000-07:00

Omotiverad är jag. Eller ofokuserad. Kanske båda. Kan inte samla tillräckligt med energi för att vilja längta efter barn. Utan något egentligt beslut så har jag lagt det på hyllan tror jag. Ett par månader i alla fall. Tills jag vet mer om livet då. Hur jag har valt. Var jag är. Orkar inte ta barnbeslut mitt i stora karriärs- och bostadsortsval.

Under tiden har jag hängt med underbara vänner i storstaden. Att träffa P var som balsam för min själ. Jag har saknat henne. Vi pratade barn och längtan och svårigheter som kommer därav. Hon är på min sida och förbannar Sveriges singelpolitik. A och C gjorde mig glad också. Som alltid. Men helgen rann ifrån mig. Ville ha mer, ville stanna längre.

Så nu längtar jag storstad.

Att inte längta barn

2010-04-15T12:23:00.000-07:00

Har tittat på förlossningskliniken. För inspiration antar jag. Gick väl sådär. Jag blev nästan rörd till tårar vid de nyblivna mammornas lycka. Men det är som det ska vara när det gäller mig. Vad gäller längtan så lyser den med sin frånvaro, trots bäbis-TV.

Men jag bryr mig inte. Tänker att det ger sig. Kommer längta barn igen. Passar på att njuta av att inte längta hela tiden. Samla lite energi.

Imorrn: fjällen.

Utan längtan

2010-04-14T22:12:00.000-07:00

Inatt fick jag en dotter. Hade jättestor mage och myste med en man i en hiss. Mitt i hånglet så fick jag värkar och fick gå till förlossningen. För tack och lov så höll vi på i en hiss på ett sjukhus. Hann bara in på förlossningen så var det dags att krysta. Ståendes på alla fyra, utan bedövning eller hjälp från barnmorskor eller läkare, födde jag min dotter. Det tog en fem-tio minuter kanske. Tyckte att det var en jäkla massa gnäll över förlossningen. Herregud, det där var ju inget att schåpa sig över. Tänkte också att en tjej passade, efter lillebrors dotter, även om jag varit, och är, tvärsäker på att jag skulle få en kille först.

Sen var det inte så mycket mer. Ingen glädje. Ingen känsla av att ha klarat det. Inget äntligen. Jag hade en dotter. Fine.

Den här nya känslan oroar mig. Vet inte vad jag ska göra av den. Hur jag ska förhålla mig inför framtiden. Kan ju inte börja försöka få barn utan att känna att jag vill det. Utan att längta.

Inled mig icke i frestelsen

2010-04-14T11:36:00.000-07:00

Tänk att det kan vända så fort. Efter besked om arbetets upphörande har längtan efter ett nytt liv bleknat i jämförelse med tanken på livet i storstaden, en öl med kompisar, ett glas vin på picnic. Allt detta känns med ens mer lockande. Men vad är det frågan om?! Är jag så ombytlig? Är jag så velig? Vill jag inte längre ha barn?

Fast jag har längtat så. Haft sorg i hjärtat av saknaden. Känt glädje som sällan förr vid tanken på ett barn i min mage och famn. Men nu har känslan av brådska försvunnit. Det hinns med sen, tänker jag. Vet varken ut eller in längre. Hur göra? Alldeles för många beslut på gång nu.

Anar en gigantisk lista av för- och nackdelar av diverse beslut.

Tills dess planerar och packar jag för fjällsemester.

En dag som fört med sig viktiga vetskaper och gigantiska val

2010-04-12T11:21:00.000-07:00

När jag var 19 åkte jag till USA för att vara au pair. Det gick sådär. Jag misstrivdes och längtade hem och såg ingen vits i att stanna. Så då gjorde jag inte det. Inom det året jag skulle ha varit i USA dog min mormor. Hade jag stannat i USA hade jag inte träffat henne mer, nu fick jag ett helt år till med henne. Sen drog jag vidare till annan ort.

Nu flyttade jag hem två veckor innan pappa dog. Och även om jag var nere under den tiden, och även han, så fick jag två veckor med honom. Som jag inte hade fått annars. Då hade jag fått ett telefonsamtal. Efter. Men jag hann hem. Precis. Nu verkar det som att jag flyttar tillbaka till storstaden. Jobbet här försvinner om ett år eller så.

Jag är den här som ser samband och tänker logiskt. Blir jag given dessa tillfällen att få det sista med mina älskade. Eller känner jag på mig nödvändigheten i valen. Som ändå inte är varaktiga, bara väldigt tillfälliga. Precis då de är viktiga. Hur som helst. Jag är evinnerligt tacksam.

Inför eventuell flytt är jag förväntansfull och tveksam. Så mycket att ordna. Så mycket jag lämnar. Men tillbaka till min älskade storstad. Tillbaka till möjligheterna till barn. Men bort från familj. Den jag vill ha nära när jag bildar min egen. Fördelar. Nackdelar. Men det blir nog jobbet som styr tror jag. Sämre jobb hemma vs. bättre jobb på annan ort.

Var hos gyn idag. Här hemma. För att kolla upp polyp. Inte en gyn som vet om mina planer. Hon frågade varför jag inte åt p-piller eftersom jag hade PCO och jag svarade sanningsenligt men inte komplett att jag hade graviditetsplaner. Efter koll och ultraljud fanns ingen polyp att finna. Men dock en hormonpåverkad livmoder, det vill säga ägglossning. Hem och kör hårt, var rådet jag fick. Ville inte säga att jag kan köra hur hårt som helst och det blir ändå inga barn gjorda. De fick fortsätta i villfarelsen att det fanns en produktionsduglig man som väntade på mig hemma.

Min första tanke vid resultatet av undersökningen var att kontakta min gyn som vet om planerna. För där ska minsann vara en polyp som vi måste ta bort. Det har min gyn sagt och här ska de inte komma och lura i mig att jag är frisk. Sen insåg jag att glädje nog var den mer korrekta känslan. Det är inget fel på mig. Men träffa min gyn måste jag. För vidare planer.

Road trip

2010-04-09T13:09:00.000-07:00

Gjorde något väldigt olikt mig. Bestämde mig för get away i helgen. Helt utan betänketid. Vännen E tyckte jag skulle komma och hälsa på. Så då bestämde jag det. Bara sådär. Så imorrn efter träningen (är inte redo att prioritera bort träningen) tar jag finaste bilen och drar iväg. Med ny spellista på iPoden. Grillning väntar när jag kommer fram.

Idag har jag stått för kockandet. Finfin trerätters och snäll liten L som sov hela middagen. Mammas ledsenhet ikväll gör mig dock tveksam till resa. Men det blir nog bra. Behöver vän just nu.

Att berätta eller inte berätta

2010-04-07T08:58:00.001-07:00

Jag berättade inte. Istället tog jag med mig frågan till kuratorn. Hon blev paff över mina planer. Positivt vill jag tro. Vi vände och vred men det blev inget svar. Fördelar och nackdelar med allt. Hon tyckte inte många behöver veta. Blir för mycket press på mig. Håller med. Det är bara mamma i så fall. Av praktiska skäl. Och för att det skulle vara roligt att göra henne glad. Men det vet jag ju inte ifall hon blir. Dilemma.

Tillbaka på jobbet efter ledighet. Det är attans så härligt att vara ledig. Snart helg igen tack och lov. Då står jag för matlagningen. I värsta halv åtta hos mig-stil. Trerätters middag för mor, bror och syster med familjer på fredag och tvårätters för mig och mamma på lördag. Har saknat att planera mat.

Hoppas även att jag har kommit igång nu. Med träningen. Ska snart iväg och lyfta skrot. Behöver känna mig stark. Var så himla stark för två år sedan. Och snygg. Dags för det igen.

Men ändå så långt ifrån

2010-04-04T23:06:00.000-07:00

Det blir ganska tröttsamt det här med mens. Speciellt som jag måste ställa väckaren på natten för att inte blöda igenom. Det tär. Bara att hoppas att det inte tänkte hålla på i två månader igen.

Känner mig som i limbo just nu. Varken eller. Jag bara väntar. Har ingen tydlig plan och kan därför inte längta efter nåt. Förutom att bli gravid då. Men när det kan börja vet jag inte. Först vänta ut mensen. Sen vänta polypoperation(?). Sen, när det nu blir och under förutsättning att inget annat kommer i vägen, Pergotime, ultraljud och Danmarksresor. Det är för luddigt just nu.

Idag: häng med bror och hans familj. Kanske ska jag berätta?

Söndagspromenad med barnprat

2010-04-04T05:49:00.000-07:00

Finaste N är hemma. Hon hör alltid av sig. För den traditionella promenaden. Hon har inte bott hemmavid på säkert tio år. Men promenerat har vi gjort sedan dess. Varje gång hon kommer hem. Och detsamma idag. I vårsolen.

Hon längtar barn. Precis som jag. Men tillsammans med pojkvän. Vi pratade om hennes planer. Och även om min längtan, om än inte om mina planer. Kändes bra att prata om det. Med någon som har samma längtan, även om hennes planer är milsvida ifrån mina. Det är inte så många av mina vänner som längtar än. Vad jag vet i alla fall.

Har tänkt mer och mer på att jag ska berätta för mamma om mina planer. Om inte annat så för att det blir för svårt att förklara söderresor en gång i månaden framöver. Speciellt som de kanske sker mitt i veckan. Men jag tvekar. Vill inte få en negativ reaktion. Vill att hon ska se det som något positivt, något att se fram emot. Inte som något att oroa sig över. Vill inte ge henne mer bekymmer. För hon kan lika gärna se det som en riktigt dålig idé. Och jag orkar inte med en sån reaktion.

Men jag vill berätta för folk. De i min närhet...

Om barnuppfostran

2010-04-03T01:28:00.000-07:00

Har haft besök av moster med familj i en vecka nu. Det märks att alla är lite nöjda på varandra. Till stor del beror det på vädret. Det har inte gått att göra så mycket. Så vi har suttit av tiden. Eller åkt och shoppat.

Till ännu större del beror det på M och T. De relativt nyanlända kusinerna. Tre och ett är de. Och ouppfostrade som få. Det menas väl från föräldrarnas sida. Lite för väl. Det finns ingen konsekvens. Barnen får göra som de vill. Får hur många chanser som helst och föräldrarna försöker resonera med dem istället för att säga åt och bestämma åt dem. För det är vad barn behöver. Ramar och regler. Någon annan som tar ansvar och gör alla val. Som det är nu så styr och ställer barnen och vet att bara man grinar lite så får man vad man vill, eller ett lika gott alternativ till det. Även om man nyss betett sig illa. Så det gnälls och grinas en hel del.

Kulturkrock råkar de ut för, de stackars barnen, när mamma och jag kommer in. Med konsekvenser av handlande. Och orubblighet. För jag blir snortokig på barn som dessa. Och ännu tokigare på veliga föräldrar som sitter med lamt "ajabaja" när M spottar, upprepade gånger, vid matbordet. Det kliar i fingrarna på mamma och mig att bära bort honom från bordet. Men man vill inte lägga sig i för mycket i nån annans uppfostran.

Jag hoppas verkligen att nån lägger sig i min uppfostran om jag blir en sån förälder.

Familjeträffsångest

2010-04-02T14:11:00.000-07:00

Påskmiddag med hela familjen. På mammas sida. Ja, alla utom mina syskon. Broder med ny bäbis tyckte det blev för mycket och syster är sjuk. Som alltid vid middagsbjudningar.

Så jag kände mig rätt malplacerad. Och utanför. Och tokensam. Det var bara par där. Eller par med barn. Till och med mina bra mycket yngre kusiner J och D kan stoltsera med att tillhöra en eller båda av nyss nämnda. Men inte kusin 30+. Jag alltså. Det där med förhållanden är så långt ifrån min verklighet. Ibland förstår jag inte ens att man kan träffa nån, som man inte känner (i mitt fall då, eftersom jag inte är intresserad av nån jag känner), och känna så otroligt starkt för den personen, lita på den totalt och vilja dela hem och liv med den personen. Det är ju en främling för guds skull!

Det är nog banne mig bara jag i min närmsta släkt som inte har ett förhållande.

Och så mamma då.

Slag i magen

2010-04-01T12:19:00.000-07:00

C's grav. Var allt hon behövde säga. Och det gjorde så ont.

Lägenhetspress

2010-04-01T11:43:00.000-07:00

Mamma viftar med lägenhetsannonserna. Moster hakar på. Ha mig ur huset vill de. Jag förstår tanken bakom. Att jag inte ska känna att jag måste stanna för mammas skull. Det vet jag. Men varje gång lägenheter kommer på tal så blir jag stressad. Är inte riktigt redo att flytta hemifrån än. Försöker komma på varför. Så här långt har jag kommit:
- Vill inte bli helt ensam. Är nog trots allt lite orolig för hur det kommer att bli utan någon i min närhet. Någon att hålla ihop för eller någon som håller koll på en. Pappa är borta och jag vill inte vara ensam.
- Har inte råd. Visst, man kan låna. Massvis kan man låna. Skuldsätta sig. Bra skit det. Men handpenning måste till. Möbler. Renovering. Och hyra och avbetalning på det. Behöver mina pengar till barnresor. Känner att det är viktigare just nu. Bor jag hemma kan jag spara. Massvis.
- Har inte fokus. Kan inte fokusera på både barn och lägenhet. Inte samtidigt. Inte mitt i sorgen. Tror inte på det. Och jag har redan lagt mitt prio på barn. Det tar ork och energi att leta lägenhet. Och detsamma gäller försök att bli gravid. Det upptar tankarna konstant. Kan inte samtidigt tänka på lägenhet.

Men jag vill heller inte bli kvar för länge. Vill inte identifiera mig med att bo med min mamma. Så att jag aldrig nånsin tar mig hemifrån. Men just nu finns inte tillräckligt för något annat. Varken ork, tid eller pengar.

Och mitt i allt detta pockar vännen E på med reseplaner. Men det går inte nu. Har bestämt mig helt och hållet och lagt resandet på hyllan. Resande faller till föga för min längtan efter barn.

Vill också bo i de bästa av världar

2010-03-31T11:06:00.000-07:00

Kan bli ofantligt förvånad över att menscykler kan, och ska, vara regelbundna. Att andra människor, till och med såna jag känner, har exakt koll på vad som händer i kroppen och när. De vet exakt när mensen kommer, exakt när ägget lossnar, exakt hur de kommer att må vilken tid på månaden. För mig är allt som händer min kropp bara en massa slumpmässiga händelser. Det finns inget samband. Överhuvudtaget. Mensen kan diffa på en sisådär 5-15 veckor, att känna av någon ägglossning eller ha något speciellt mående en speciell tid i månaden är helt orimligt. Om jag nu ens får ägglossning.

Och det konstiga är att jag tycker att det är helt normalt. Fast jag har lärt mig i skolan att en menscykel pågår i 28 dagar, give or take. Har alltid tänkt att det ju är i de bästa av världar, och att de flesta inte lever där. Men ibland slår mig insikten att, jo, det är nog just där de flesta håller hus. De flesta har någon så när koll på sin kropp. Vissa mer än andra såklart. Men att veta på ett ungefär när mensen kommer är det som är normalt. Inte att behöva vänta från vecka 2 till, ja hur långt kan ni räkna...

Jag kan nog ändå inte förstå att det faktiskt funkar så. För de flesta. Men jag är avundsjuk.

Jag har förlorat ett barn

2010-03-30T10:08:00.001-07:00

Jag var gravid. V. 8. Alldeles underbart var det. Kände genuin glädje i hela kroppen. Jag var lycklig. Kände mig speciell och utvald. Det går inte att förklara. Säkert förstår alla som har varit gravida. Och jag var gravid. Det hade gått fort, första försöket. Superlativen kan hagla över känslan jag hade. Det var min tur. Alla på jobbet var glada för min skull. Mamma var skeptisk till en början. Tveksam till singelföräldraskapet. Men hon ändrade sig. Var glad över att få bli mormor igen. Bror med sambo likaså. Oroliga för min skull. Kommer du orka? Blir det inte för svårt? Men ändå glada.

Jag tog allas reaktion med ro. För jag visste att det var rätt. Att det äntligen var rätt. Att jag skulle få barn. Mitt barn. Äntligen.

Men jag förlorade barnet. När jag vaknade.

Idag sorg och längtan...

Tävlingsinstinkt?

2010-03-29T13:48:00.000-07:00

Har tränat idag. Första dagen på mitt nya liv, som det så fint brukar heta. Men med två fester inplanerade under sommaren, bröllop och 30-årsfest, behöver jag känna att jag har nåt att komma med. Visst, jag har ingen kille, eller ens nåt i närheten, inget eget hem, inget barn, ingenting. Men jag är jävligt snygg.

Är jag löjlig som tänker så...

Går in i graviditetsväggen

2010-03-28T12:43:00.001-07:00

Jag är fruktansvärt rastlös. Och stressad. Inte helt utan anledning men mest upphaussat av mig själv. Vill vara gravid. Vill få barn. Helst igår. Vid middagsbordet, gravida mostern är med, mina tankar är i min framtida graviditet. Hur jag funderar på namn, hur jag kommer må, hur min mage kommer se ut, hur jag kommer njuta av hemligheten innan alla andra vet.

Men än så länge är det inte så. Det finns ingen hemlighet i min mage. Jag är helt ogravid och så avundsjuk på min lillebror för att han har fått en dotter och på min moster för att hon är gravid. Och jag hatar det jag tror folk tänker om mig. "Borde inte hon skaffa sig någon snart så hon hinner få barn". Mamma har hintat redan. Och jag vill skrika åt dem att jag håller på. Precis lika mycket som jag skulle göra i ett förhållande. Förmodligen mer. Att skaffa barn med någon annan känns som ett mycket större steg än att skaffa barn själv. Jag vill skrika att jag inte behöver någon, att jag inte är en loser för att jag inte har träffat någon, att jag klarar mig precis lika bra själv.

Men jag är tyst. Och kvävs av stressen att bara sitta. Och vänta. Att inte kunna göra något hela tiden, varje dag och minut, för att nå målet. Den efterlängtade graviditeten. Och barnet.

Försöker ge mig själv hopp. Lura mig själv en smula if you will. Kanske första försöket redan i början på maj. Efter polypborttagning och pergotime. Kanske. Och då kanske jag är gravid i slutet av sommaren. Efter ett par försök. Ett vår/sommarbarn 2011. Ja. Så tror jag. Det låter bra så det måste vara så det kommer gå till. Och ändå låter det så långt borta.

Snart. The word of the day (eller alla dagar egentligen) i min hjärna.

En helg utan ångest

2010-03-26T12:46:00.000-07:00

För en gångs skull en trevlig kväll. Med mamma. Annars ångest inför helgen. Jobbar hellre. Har vardagens tråkiga lunk. På helgen kraven att ha roligt. Att göra något. Lyxa till. Och på helgen också påminnelsen om pappas frånvaro. Men idag. Drack vin gjorde jag. Har varit brist på den fronten sedan december. Nu var det helt plötsligt gott igen. Så god mat, vin och samtal. Trevligt.

Imorgon kommer bästa moster. Längtar. Med sig har hon finaste M och T. Och ny bäbis i magen. Så kniven förutspådde hennes graviditet. Inte min. Men en veckan utan huvudansvar för mamma väntar. Tid för återhämtning för mig.

Ofokuserat fokus

2010-03-26T08:35:00.000-07:00

Hur ska jag nånsin kunna arbeta när längtan efter barn är det enda som upptar mina tankar. Brors barn förvärrar min längtan men ger mig samtidigt något att förundras över tills det är dags för mig. Känns som en evighet bort gör det. Graviditeten blir mitt fokus. Inte lika långt bort, kanske bara någon månad. Hoppas.

L som i lovely

2010-03-25T21:25:00.000-07:00

Hon stal mitt hjärta den där lilla L. Hon var gudomlig. Middag och bio med kollegorna skippades till förmån för den nya människan. Och det var inte ett enda fel i det valet. I sann jämställdhetsanda köpte jag Star Wars-tröja och gula byxor. Men inte förrän jag hunnit irritera mig på allt ljusblått med bilar och rosa, puffärmat och volangigt. Ge mig riktiga barnkläder för hilvede, a la Polarn & Pyret.

Min längtan har nått helt nya dimensioner. Att se broder med flickvän titta på sitt barn var stort. Det skar i hjärtat av stolthet, glädje, längtan, sorg, avundsjuka. Allt på en gång. Ingen känsla mindre än den andra. Men än får jag vänta på mitt barn.

Men fasterskap är inte fy skam i väntan på moderskap. Inte till en liten L i alla fall.

Nu är hon här

2010-03-25T07:27:00.000-07:00

Äntligen har hon kommit. Efterlängtade lilla L. Förhoppningsvis får stolt faster träffa henne snart.

Äntligen

2010-03-23T21:06:00.000-07:00

Avtar. Minskar. Försvinner. På bara tre dagar. Började med piller i söndags. Känns underbart. Känner mig inte lika yr och konstig längre. Kan dock ha varit inbillning tidigare.

3-4 veckor senare sa gynekologen. Men tänk om blodet kommit tillbaka då. Vill åka så fort det är helt slut. Kanske den här veckan. Som så ofta förut, måste maila.

Inbjudan skickade. Svar inväntas. För sommarkalas.

Ett kärt återseende

2010-03-22T17:54:00.000-07:00

Nu har den dykt upp. Plötsligt och utan förvarning. Efter månader i träda. Men finaste bruden to be presenterade oss för varandra igen. Och som jag har saknat den. Utan att veta om det. För har man den inte så saknar man den inte. Men så fort man får tillbaka den inser man hur saknad den har varit.

Välkommen tillbaka träningslusten.

Doula?

2010-03-21T18:34:00.000-07:00

Har gjort det nu. Tagit första pillret. Mest för att det kan vara skönt att slippa blöda, efter nästan två månaders konstant. Och för att jag inte egentligen tror att jag får ett vettigare svar av min gynekolog. Så jag kör på och alla andra får anpassa sig.

När jag känner mig så här rastlös i att processen går för långsamt, när vänta är det enda jag kan göra, har jag ett behov av att tänka framåt. Sen när det har lyckats. Jag tänker på mig med mage. Hur det kommer kännas och hur jag kommer se ut. Kommer jag passa i gravidmage? Jag tänker på mig som föräldraledig, bara njuta av barnet. Jag tänker på hur det kommer kännas. Den där första anblicken av mitt underverk. Kommer jag bli blixtförälskad eller kommer det vara en lugnare kärlek? Och jag tänker på förlossningen. Och där stannar jag vid detta:

Lovat syster att hon ska få vara med. Vill ju inte vara helt ensam, och hon ville så väldigt väldigt gärna vara med. Ville se hur det går till, utan bedövningen och lustgasen. Så jag sa ja. Tänkte att henne kan jag ha med. Har ångrat mig nu. Hon har blivit konstig efter det här med pappa. Känns som hon gör allt för att det ska göras. För någon omvärld. För att hon ska få högsta betyg i sörjande. Religiös fanatiker har jag tänkt mer än en gång, även om hon inte är religiös alls. Så fanatiker antar jag räcker. Vill nog inte ha med henne. Tror hon kommer vara mer intresserad av vad som händer där nere än att vara ett stöd för mig. Och jag behöver ingen som står och tittar mig mellan benen. Det gör barnmorskan så bra själv skulle jag tro. Behöver nån som håller i mig och får mig att kämpa vidare och bita ihop. Och jag vet inte längre om syster är den.

Men vem välja då när alla mina underbara vänner bor långt borta? Doula? Och hur säga till syster?

Läste underbart blogginlägg av fina kusinen E. Och känslorna från igår är ömsesidiga. Men jag hade ingen aning om att han betydde så mycket för henne.

In need of a puff i rätt riktning

2010-03-21T00:08:00.000-07:00

Känner mig stressad och otålig. Vill bara börja, komma igång och få det gjort. Helst allt på en gång. Istället så väntar jag. På vad vet jag inte riktigt. Vet inte när jag ska börja. Får inga klara besked av gynekologen. Så jag velar. Söta svägerskan är höggravid, sex dagar över tiden, och jag vill så gärna vara där. Med magen i vädret, planerandes inför ankomsten av en helt ny människa, en helt ny person. Det är ofantligt.

Istället väntar jag på bättre tider. På att nån ska komma och säga exakt vad jag ska göra och när jag ska göra det. Måste måste måste maila gynekolog till veckan. Ge mig besked. När ska jag komma. När ska jag börja med piller. Så. Hur svårt ska det vara? Ja, för nån som är utbildad i det alltså. För mig är det bevisligen hiskeligt svårt.

Nyss haft middag med fastrar med familjer. Tycker om mina kusiner. De har helt plötsligt blivit jämngamla. De är vuxna och jag är vuxen. Förut var jag vuxen och de var barn. Men nu har de växt ikapp. Och gjort nåt rätt längs vägen. För de är bra vuxna. Vilken skön känsla det måste vara, att ha barn som blivit bra vuxna.

Mitt i allt det trevliga lurade jag mig själv. På det värsta sättet. Äldsta kusin E dök upp efter middagen. Öppnade bara dörren och klev in. Trodde ärligt och sant, i en kort sekund, att det var pappa som kom hem. Att allt bara var lur och att han hade kommit tillbaka. Kan inte beskriva vad jag kände, det var bara fruktansvärt intensiva känslor en kort kort stund. Som om man bränner sig på spisen. Men utan det onda. Det onda kom sen, när sanningen uppdagades.

Social katastrof

2010-03-18T21:53:00.000-07:00

Det är sån jag är just nu. Och så får det vara helt enkelt. Åtminstone när det känns omöjligt att inte vara det. Efter jobbet-häng med kollegor och hockey. Sett fram emot det har vi. Och massvis med trevligt var det. I början. Det är det där med kompisar som inte riktigt är kompisar. Går inte ihop med mig numera. Blir väldigt stressad av hela situationen. Att inte känna mig helt trygg med dem jag är med. Och jag tycker inte om det. Det är så olikt mig. Men det är väl som det ska vara när inget annat är sig likt.

På bussen hem njöt jag av att vara ensam igen. Och så grät jag.

Har börjat knapra järn nu. Hade ofantlig inbillningssjuka av järnbristen för nån dag sen. Nästan så jag gick hem från jobbet. Men det är tur att jag känner mig själv och vet att jag är mästare att inbilla mig. Bland mycket annat.

Mailat med gynekologen. Som bör vara less på mig vid det här laget. Tyckte jag skulle boka tid 3-4 veckor efter att jag börjat med blödningsregleringstabletterna. Ringde för att boka. Tidigaste tid: 26 maj... Efter ytterligare mailande kanske jag ska bli inklämd tidigare. Hoppas.

Jag saknar pappa.

Droghandlat idag

2010-03-17T21:10:00.000-07:00

Var en väldigt underlig känsla. Fick med mig järntabletter, tabletter för att reglera blödningen, och Pergotime. Som jag har läst om en massa sen jag bestämde mig. Det som ska ge mig ägglossning nån gång i framtiden. Det som jag har hoppats nån gång få utskrivet men aldrig riktigt vågat tro på. Kom på mig själv med att flina fånigt när jag lämnade droghandeln. Nog inte många som gör det.

Tappade fokus där ett tag. I och med besked om polyp/missfall. Tänkte att det skulle dröja månader tills jag kunde komma igång. Om nånsin. Målade upp lite för hemska scenarion. Men att hämta ut medicinen gjorde allt så mycket verkligare och det kändes bra. Jag är verkligen på gång. Bara ett smärre hinder att övervinna först. Måste maila gynekologen för att veta hur övervinnandet ska gå till bara.

Bröllop inplanerat till sommaren. På inget sätt mitt men på alla sätt ska jag njuta. Ha roligt. Sen fest för mig. 30. Planerar för fullt. Ska blanda ihop alla de underbara vänner jag har till härlig mix av samtal, diskussioner, samkväm och skratt. Att planera är som sagt en av mina bästa. Och nya konstellationer av människor en av mina favoriter.

Imorrn efter-jobb med kollegorna.

Negativt

2010-03-16T20:30:00.000-07:00

Så var den här. Dagen jag trodde jag skulle vara så orolig inför. Men för att hålla mig till sanningen var det nära att jag glömde bort att maila gynekologen. Och när jag väl mailat var det nära att jag glömde bort att kolla efter svar. Men jag glömde inte. Och fick detta till svar. Gravtest negativt.

Det var väl som det skulle. Trodde egentligen inte på det alternativet. Men det andra då. Det jag inte fick googla. Det sades det ingenting om. Blev bara ännu mer förvirrad av mailen eftersom tydligen hade jag fått recept utskrivet... Missade det totalt. Kanske tog den eventuella graviditeten mer än jag trodde. Hur som. Recept på mensreglerande piller. Sen, när jag slutar blöda, återbesök. För att se vad som ska göras. Så mina planer om en aprilresa till Danmark måste nog kasseras. Jo. Har även järnbrist. Kanske inte jättekonstigt efter de mängder blod jag har tappat.

Hemma blir allt sämre. Mamma och jag glider ifrån varandra. Eller åtminstone glider jag längre bort från sorgen. Hon blir lämnad kvar. Vet att det är jobbigt att bli kvar. Kände så från början mot alla som tyckte att det var passande att prata om nåt annat än min pappa. Förstod inte hur de kunde tycka det. Men jag har inte energi att nå fram till min mamma. Vi har blivit som ett dåligt förhållande där deltagarna inte pratar med varandra mer. Pratar heller inte med min syster eller bror. Orkar inte med nåt som har med sorgen och pappa att göra. Vill bara se framåt. Planera in bra saker. Fylla mitt liv med något som är värt att leva för. Har varit så trött och jag orkar inget mer.

Pest eller kolera?...

2010-03-13T23:40:00.000-08:00

Vet inte riktigt hur jag ska bete mig när jag får veta det mest osannolika och oväntade. Som inte är helt igenom gott. Speciellt inte när alternativet är minst lika dåligt. Om inte sämre. Jag var nog lika lugn som alltid innan när jag har stått inför livets jobbigare vägskäl. Och än mer styrkt i min övertygelse om att det aldrig nånsin kan ha funnits en gynekolog som är lika bra som min.

Vi pratade om fortsättningen. Först piller för att få igång blödning. Sen piller för att få igång ägglossning. Och innan ägglossning: ultraljud. För några trillingar vill vi inte vara med om. Jag kunde inte annat än att hålla med. Ser allt riktigt bra ut så kanske jag till och med får ägglossningsspruta. Då vet jag exakt när det blir. När jag ska åka. Kände mig lättad i att det skulle ordna sig. Att det kanske skulle bli lätt ändå, PCO till trots.

Hade bara en liten fundering angående det där med att få igång en blödning när min har pågått sen sista januari, give or take. Nä, så skulle det ju inte vara, det förstod jag också. Men jag har skyllt det på PCOn. Men tydligen så är det inte alls förenligt med PCO-äggstockar. Så det var bara att droppa trosorna och hoppa upp i stolen.

Ett ultraljud senare stod det klart att jag hade ett grått område som var lite gråare och större än vad som är brukligt. Nästa fråga ställde mig lite. "Är du gravid?" Nä, svarar jag eftersom det är målet med besöket. Hade jag varit det skulle jag inte suttit där med benen i vädret. Det gråa området studeras ytterligare. "Är du helt säker på att du inte är gravid?" Och där var den: tveksamheten. Kan jag vara gravid?... Det är ju inte helt och hållet omöjligt. Reproduktionsakt har ju genomförts, om än med vidtagna försiktighetsåtgärder, och vid helt fel tidpunkt, reproduktionsmässigt sett. Men att följa lagar, om än det är naturens, är väl inget jag kan anklaga mina äggstockar för att göra. Så varför skulle jag inte kunna ha haft ägglossning en dag efter att mensen upphörde...?

Anledningen till blödningen, får jag veta efter påklädning, är en av två saker. Antingen har jag varit gravid och fått ett missfall som inte har blivit helt och hållet avklarat. Eller så har jag en polyp. Efter ordet polyp följer en förmaning att inte kolla upp vad det är för det kommer stå att det är farligt. Och någon farlig polyp hade gynekologen aldrig stött på (så jag litar och håller mig ifrån sökmotorer). Pallrar mig på befallning till labet, för tester. För järnbrist. Kan aldrig vara bra att blöda i sex veckor. Och superkänsligt graviditetstest. Sen får vi veta vad det är. Och beroende på vad det är så gör vi en av två saker.

Mer vet jag inte. Mer hade jag inte vett att fråga om. Kanske för att jag förstod att det finns en allvarlighet i det här som gynekologen inte ville att jag skulle behöva bekymra mig om, ifall det inte är så. Så jag frågar inte. Ignorance is bliss.

Så gott folk: polyp vs. avbrutet missfall. Ibland susar det i hjärnan av den potentiella allvarligheten i diagnoserna (kan kanske vara av järnbrist också). På tisdag skickas mail. För domen. Och planen.

Det är visst nån som är tillbaka

2010-03-08T19:12:00.000-08:00

Har varit trött. På allt och alla. Oföretagsam. Inom det mesta. Eller åtminstone så borde jag ha varit det. Tagit på mig fel saker. Engagerat mig fel. Till följd av det: upplevt vad jag tror panikångest är. Några sekunder. Det räckte. Ville dö. Förstod de som blivit galna. Var sekunder från att bli det själv. Kändes det som. Sen försvann det. Och dit går jag aldrig mer.

Nu är den tillbaka. Lite åtminstone. Energin. På grund av flera saker har det funnits ljusglimtar även under tröttheten:
- långväga resa till överraskade vänner, där allt fick vara som vanligt för en kväll
- ny och grön grön bil
- längtan efter barn, den finns ständigt, som ett ljus i mörkret, nåt att se fram emot, att sträva efter, utan tvivel
- tårar, förlösande, äntligen!
- fina samtal med underbara vänner, som ger mig framtidshopp, känsla av lycka, när jag behövt det som mest

Kommer överleva nästa trötthet också.

Nu är det dags. På riktigt. Har väntat och väntat. Känts som evigheter har det gjort. Nu är jag nästan stressad. Måste skicka in papper, boka tid för samtal. Kommer allt hinnas... På fredag ska jag till gynekologen. Är lite nervös. Tänk om det inte finns piller för mig, inget som kan fixa mitt tillstånd. Antar att allt pillertagande utgår från mensen. Men hur gör man om blodet har runnit näst intill konstant i snart sex veckor...? När börjar man då...? På fredag får jag svar och sen börjar nästa del i resan.

Körandes i min nya bil idag tänkte jag. Undra om jag kommer att ha kvar den här bilen om ett antal år. När jag har barn. Och kommer mitt barn tycka att mammas bil är fin. Sen fastnade jag: mamma...

Jag mår skit

2010-02-18T08:12:00.000-08:00

och jag har ingen att luta mig mot...

Den enes död, den andres bröd.

2010-02-05T14:24:00.000-08:00

Försäkringar. Det är bra skit det. Pappas försäkring kicks in och vi får begravningsersättning. Skönt att slippa den kostnaden. För alla er som inte vet. Begravningar är svindyra. Stackars människor i sorg utnyttjas. För vem kan säga att den älskade avlidna bara ska få det billigaste? Vem har mage att göra något sådant? Även om det billigaste blir nog så dyrt. Note to self: fylla i livsarkivet. Så att mina kära inte ska behöva lägga onödigt på mig när jag är död. Vad ska jag med en kista för 10 000 till?

Försäkringen ger även till oss efterlevande. 25 000 var får vi. För att vi förlorat en älskad. Pengarna behövs. Av mamma och syster behövs de. Av mig också. Till alla planer. Bil. Boende. Barn. Men tanken härefter blir absurd. Jag köper mig ett barn för pappas liv. Byter en människa mot en annan.

Vill inte tänka så. Vill verkligen inte tänka så. Men tanken har bitit sig fast. Vägrar släppa.

Kanske borde ta upp det med kuratorn. Kanske borde ta upp barnplanerna med kuratorn. Kan vara bra att vädra.

Nånting som känns positivt i alla fall: Undersökning

Publicerad

2010-02-02T17:03:00.000-08:00

Ett första steg på min plan. Om man ens kan kalla det så mycket. Men i alla fall. Har blivit utvald som gästbloggare hos Loba, på hennes temavecka om familj. Kanske inte det bästa forumet för att hjälpa andra drabbade men vad vet man. I alla fall fyller det mitt behov av att få berätta, att folk ska veta. Och det är viktigast just nu. Familj

Annars. Börjar klara mig bättre på jobbet. Hjärnan funkar lite mer. Tyvärr så känns det mest jobbigt för heltidsarbete är bara gruvsamt just nu. Inget att sträva efter. Vill vara kvar i den här sorgebubblan som börjar luckras upp. Vill inte bli bra. Vill inte tillbaka till vardagen. Vill fortsätta vara sjuk. Vill att det ska var synd om mig.

Och längtan är än starkare.

En vanlig dag. En bra dag?

2010-01-29T18:25:00.000-08:00

Även femmisträff nr 2 blev inställd. Vädret fortsatte att rasa. Och i mitt hjärta rasade andra känslor. En tung dag.

Har gett mig på dagboksskrivande. En plan finns. Förhoppningar om en bok. Kunna hjälpa andra igenom detta. Skriva det jag hade behövt läsa, och fortfarande behöver. Men samtidigt finns hopplösheten. Jag kommer aldrig kunna hjälpa nån. För vill de läsa min bok så befinner de sig på det värsta stället. Och inget kan nånsin fixa det.

Följde med mamma till kuratorn idag. För att vara chaufför ifall hon blir för upprörd. Skrev dagbok medan jag väntade. Om lucia. Ett halvdussin sidor, minst, blev det till slut. Hade ont i handen när vi gick. Men mitt hjärta kändes lika lätt som efter en träff med kuratorn. Kan också bero på att mammas hjärta var lätt.

Sedan åkte vi och fyndade en ny handväska till mig. Ibland får man nöja sig med det lilla. När man inte kan få (tillbaka) det stora.

Kaos

2010-01-27T15:11:00.000-08:00

Flytta träd och berg. Ändra marken. Få värme i kylan. Samtala med andra sidan jorden. Flyga. Allt detta klarar människan av. Kan människan göra något åt. Men vädret. Det rår hon inte på. Snökaoset gör som det vill.

Inställd träff med femmistjej som förlorade sin pappa i höstas. Hade varit trevligt att samtala. Om vädret vill så träffas vi imorrn istället. Tillsammans med andra femmisar. Ser fram emot samtal och gemenskap. Gemensamma mål. Få fokusera på något annat.

Träff med kurator avklarad. Tredje gången. Alltid ofantligt skönt att få prata av sig. Trodde att jag var färdigpratad. Men idag motbevisade det. Hade massvis att säga. Känner mig helad när jag kommer ut. Lagad. Får njuta av känslan så länge den varar. Och när den inte varar längre mår jag ändå helt ok.

Och så fortsätter livet...

Medsörjande

2010-01-23T19:53:00.000-08:00

Det är vad jag är. Jag sörjer på inget sätt min egen förlust. Och på alla sätt mammas. Jag har utsett mig själv till hennes förkämpe i sorgen. När hon mår bra mår jag bra. När hon mår dåligt växer klumpen i magen. Jag blir rådvill. Vill fixa. Göra bättre. Ta bort.

Men framför allt. När hon är hemma är jag hemma.

Kan ibland tänka att det vore enklare om det hade varit jag. Inte pappa. Då hade det bara blivit kompletta par kvar. Som kunde söka tröst hos varandra. Ingen hade lämnats ensam. Och det hade varit mindre att fixa med, rent praktiskt. Speciellt som jag inte har något eget boende. Man hade bara behövt sörja en älskad och saknad familjemedlem. Inte allt det andra. Sånt som är av mindre värde men som också måste sörjas. De förlorade planerna. Den nya civilstatusen. Ensamheten. Ekonomin. Arbetslösheten. Det hade jag aldrig gett upphov till.

Vill poängtera att detta inte är en plan av något slag. Eller ens en tanke. Det är gjort nu och ingen får det lättare av att jag tar samma väg. Men jag önskar att det hade varit jag istället.

Nattprat

2010-01-23T14:01:00.000-08:00

Hon hämtade sig. Klev upp. Åt smörgåstårta. Samtalade med oss andra. En lättsam jargong. Att det kan göra så mycket. Så ofantligt mycket för mitt humör. Klumpen i magen är borta. Hoppas jag kan klippa navelsträngen nån gång...

Mostern har åkt men nytt besök är planerat till påsk. Långbesök. Med goaste M och T. Längtar. Och innan dess kanske vi har hälsat på en sväng. Och fått tillökning. Det trycker på hos I. Magen är stor och låg. Bara veckor kvar nu.

Satt uppe länge med mostern igår. Pratade namn till bäbis. Vi har samma smak hon och jag och hon gillade mina tankar. Kanske ska berätta om planerna för henne. Hon som väntade till 40 med barn kanske förstår längtan och varför man gör något åt den. Men rädslan för att hon inte ska gilla är för stor. Vill verkligen ha hennes godkännande. Näst efter pappa är hon viktigast.

Första dagen på resten av våra liv

2010-01-23T11:03:00.000-08:00

Igår var den då. Begravningen. Vackert är det ord som beskriver den bäst. Surrealistiskt är det näst bästa. Jag har sagt hej då till min pappa. För evigt. Jag vill träffa honom igen. Jag behöver det. Få stämma av allt som har hänt med honom. Igår var han en svart kista. Jag sa det jag behövde säga. Det jag aldrig sagt. Nu blev det sagt till en svart kista. Men jag fick gråta. Äntligen. Med barndomsvännerna på varsin sida om mig kunde jag äntligen bli ledsen. Fikat efter och middagen på kvällen var bra. Skönt. En tyngd var lyfta från våra axlar. Kändes som att vi hade klarat det.

Idag känns det inte så. Idag är fruktansvärt. Mamma ligger i sängen. Gråter och skakar. Ångestklumpen i magen är ofantlig. Moster åker hem snart och då blir det bara jag och mamma igen. Jag mår så dåligt.

Juno

2010-01-20T22:32:00.000-08:00

Underbara människa. Underbara film.

Så mycket

2010-01-20T07:04:00.000-08:00

Ältar. Det är vad man gör. Konstant ältar man. Om allt. Fast olika saker olika perioder. Och man bekymrar sig. Är orolig. För allt. För mig är bekymren inriktade på mamma. Hennes välbefinnande. Hennes livsgnista. Hennes framtid. Hennes dryckesvanor. Hennes dagar. Hennes reaktion på begravningen. Allt oroar jag mig för. Finns energin då kvar till att ta hand om mig själv?

Begravningen ordnad. Han kom hit igår och gick igenom. Vi fick berätta om pappa. Hans historia. Vad han tyckte om. Vem han var. Vid sista frågan blev det helt tyst. Ingen sa nåt. Fick en obehaglig känsla i magen. Känner vi inte vår egen pappa? Sen lossnade det. Noga beskriven blev han. Det kändes skönt att få prata om honom. Komma ihåg allt det bra. Kändes som att han var med.

Regler inför begravningen. Det är viktigt att ta sig tid framför kistan när man säger hej då. Är skeptisk till allt materialistiskt när det gäller sånt här. Vet inte vad jag har att säga till pappa i ett rum fullt av människor. Jag säger mitt när som helst, från hjärtat. Men har nu blivit jättestressad över att jag måste ta mig tid. Det är viktigt att gråta. Jag som inte har gråtit så mycket. Var tidigare orolig för att jag kanske inte heller skulle gråta på begravningen. Är nu livrädd.

Har börjat ångra att jag började jobba. Har rejäl ångest varje morgon.

Verklighetsflykt

2010-01-18T18:49:00.000-08:00

Hur underbart det är att lämna denna värld för några timmar. Glömma allt. Må bra. Synd bara att man måste komma tillbaka. Till verkligheten.

Det måste finnas en lösning

2010-01-17T08:55:00.000-08:00

Är rejält bitter idag. Vaknade imorse med de här tankarna på huvudet, ingen trevlig start på dagen. Livet är orättvist. Så ofantligt orättvist. Mot mig är det orättvist.

Stör mig på massvis. På alla människor som är äldre än vad min pappa blev för varför skulle de få bli det när inte min pappa fick det.

Stör mig på att folk inte hör av sig mer för det som har hänt borde vara prio ett i allas liv och alla borde släppa allt för att bry sig om mig. Fast jag vet att alla bryr sig och hör av sig i rimlig mängd.

Stör mig på att mina bästa vänner lever trevliga liv på annan ort, där de inte kan hjälpa mig. Söta M hade nog kunnat flytta hem när jag flyttade hem. Det lät som det på henne. Sen träffade hon Kärleken och nu ska de flytta ihop. Där borta.

Stör mig på att vännerna har allt, sambo, föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar. Jag har bara mamma och syskon.

Stör mig på att mina syskon har egna liv med sambo och barn eller barn på väg. Att de kan åka hem och släppa allt för ett tag. Låta någon ta hand om dem. Jag har ingen. Jag bor med mamma som är i ännu större behov av någon. Av pappa. Så jag biter ihop och blir bitter över att mina syskon inte ställer upp hela tiden. Så som jag måste vara här hela tiden. Att kalla mig martyr ligger inte långt borta.

Försöker slingra mig ur känslan. Försöker hitta en lösning. Försöker skaka av mig den tunga, våta filten som sorg är. Det går inte. Blir rastlös. Irriterad. Bitter. Vill inte ha det så här längre. Vill att nån ska komma och fixa allt. Rädda oss. Min hjärna kan inte ta in att det inte går att lösa. Den arbetar sig blodig för att komma på något. Går in i väggen. Kör slut på sig.

Nu kan den inte ens komma på hur jag ska avsluta det här inlägget.

Vill också

2010-01-16T08:28:00.000-08:00

Kalas igår. Faster B's 45-årsfest. Fast det blev mest middag med släkten. Alltid trevligt men just nu känns det som vi har ett ännu större behov av att ses. Jag har det i alla fall. Det blev en hel del prat om I's bäbismage. Min bror och hon stod i centrum och alla som hade några föda barn-historier involverades. Och jag satt och längtade. Vill så hett kunna stoltsera med en mage.

Ska bli femmis-träff i mina kvarter. Hoppas verkligen att jag kommer orka gå. Behöver få in det här i mitt liv igen. Och behöver träffa likasinnade. Få ventilera hur det här nya har ställt till det i mina planer.

Mitt läsande av bloggar har intensifierats den senaste tiden. Antar att det är ett sätt att komma bort från verkligheten. Komma till en verklighet som är varmare och gladare. En verklighet som jag hoppas på. Och för att hålla fokus på målet. Att bli mamma.

Men just nu känns det som att tiden går så långsamt. Och det gör den väl också. Det är inte så att vi inte hinner med oss på dagarna... Men jag vill bara att det ska bli mars. Gynbesök väntar. Få magiska piller. Både för ägglossning och mens skulle jag tro. Få sätta igång på riktigt.

Glimtar, det är allt

2010-01-15T16:36:00.000-08:00

Ibland slår det mig. Han är faktiskt borta. När jag tänker på framtiden och förstår hur den faktiskt kommer vara. Att allt kommer vara annorlunda. Fel. Åtminstone känns det så nu. Förhoppningsvis kommer livet kännas rätt då. Går inte med på att resten av mitt liv kommer vara fel. Vad är vitsen då...

Drömde om honom inatt. Bror kom hem med nyförlöst sambo och liten bebis. Pappa följde med. Jag kramade min bror och grattade honom. Sen kom jag på att pappa var hemma och sambon och bebis fick vänta med kramar. Pappa och jag stod i hallen och höll krampaktigt om varandra. Han grät. Försökte förklara sig. Bad om ursäkt tror jag. Men inget av det spelade någon roll eftersom han var hemma igen. Försökte bara få honom att förstå hur saknad han hade varit och hur gärna vi ville ha honom kvar.

Så idag har varit en jobbig dag. Kom inte upp ur sängen eftersom ångesten satt lite för hårt. Har varit nära till tårar hela dagen, men aldrig vid tillfällen då tårar känns ok. Så jag gråter inte. Men mest tror jag för att det känns för jobbigt. Vill fortsätta förtränga. Tänka att det bara är tillfälligt. Det gånger jag förstår att det är på riktigt gör för ont för att jag ska kunna gråta. Ungefär som när man var liten och hade slagit sig och tappat luften. Det gjorde så ont att man ville gråta, men det fanns inte luft till det. Ungefär så är det. Fast värre såklart.

Har svårt att fokusera på och planera för barn just nu. Men tanken finns hela tiden med. Som något att hålla sig i. Så att jag kan hålla huvudet över ytan. En framtid med glädje. I sorgen. Under tiden läser jag om andra med samma mål. Håller tummarna och glädjs när de lyckas. För då kanske jag gör det också nån dag. Men för alltid utan morfar...

Förlust av pappa = ekonomisk förlust

2010-01-14T16:18:00.000-08:00

Kan tyckas att jag är ytlig som tänker så. Men har jag lärt mig nåt av detta sorgens tillstånd är det att låta var känsla har sin tid. Alla tankar måste få tänkas. Utan fördömande. Och nu är detta vad jag tänker.

Har en hel del utgifter inplanerade. Stora utgifter. Sånt man inte gör så ofta (för många ens alls), och jag har timat så att jag ska göra allt samtidigt. Bil. Boende. Barn. Den buffert jag har räcker ungefär till handpenning för bil och boende. Sen är det slut. Barn kan jag inte ens försöka budgetera för, har ju ingen aning om hur mycket pengar det kan krävas. Men oavsett. Om alla pengar går till bil och boende så finns det inte ett jota kvar till barn, hur billigt det än kan tänkas bli.

Av pappa hade jag blivit lovad handpenning för boendet. Han var väldigt generös min pappa. Nu är han borta. Och med honom de ekonomiska medlen. Mamma lovar fortfarande handpenning. Men jag kan inte med bra känsla i magen (eller inte sämre än nuvarande åtminstone) ta emot något sådant eftersom det är oklart hur hennes ekonomi kommer se ut framöver.

Så jag blir arg på pappa för att han förstörde mina planer. Min ekonomi. Att han, förutom att beröva oss från sig själv, också gjorde alla val svårare. Sån är min sorg just nu.

Tänker framåt

2010-01-07T09:01:00.000-08:00

Väntar. På tid hos läkaren. För fortsatt sjukskrivning. Tänkte mig deltid. Trappa upp. Ta det lugnt. Tror att det kan bli en verklighetscheck att börja jobba igen. Då kanske jag förstår att det är så här det kommer vara framöver. Ingen mer pappa.

Har hunnit bli vuxen sen sist. Fylla 30. Har alltid haft en barnslig besatthet i min födelsedag. Börjat nedräkning på sommaren kanske. Nu är det si och så många månader kvar. Nu är det si och så många veckor kvar. Nu är det si och så många dagar kvar. Nu är det si och så många timmar kvar. I år glömde jag bort det titt som tätt. Kändes helt irrelevant. Trots den magiska siffran. Dagen spenderades utan paket, utan uppvaktning. Men med trevligt sällskap och god middag. Med fastrarna. De som förlorat både mor och bror genom självmord. Skratt, skämt, allvar, gråt och vardagsprat avlöste varandra under kvällen. Kunde inte ha fått en bättre dag. Förutom om pappa varit kvar.

Men det finns ljus i tunneln. Något att se fram emot. Två månader kvar tills jag blir faster. Har varit moster i snart tretton år men att bli faster är helt annorlunda. Varken bättre eller sämre. Bara annorlunda. Längtar. Och sedan hoppas jag kunna göra min syster till moster också. Ge tillbaka gåvan hon gav till mig för så många år sedan. Jag har tillförsikt inför framtiden. Blandat med rädsla, oro, förtvivlan och sorg finns den där ändå.

Stödtips

2010-01-02T09:29:00.000-08:00

Det här är nog de tråkigaste tipsen jag nånsin behövt dela med mig av men de är de enda jag har just nu. Och jag vill försöka bidra. Till andra som drabbas, och de som är i deras närhet. För det kommer alltid vara nödvändigt att stödja dem vi älskar när de förlorar någon. Och jag har lärt mig nu, som jag har lärt mig så mycket annat av detta, att sorg är väldigt individuellt och att man inte kan veta innan hur den kommer att te sig. Så detta är inte allmängiltigt utan bara hur jag har upplevt och behövt stöd.

Skicka inte blommor. Man får tillräckligt med blommor ändå och det är inget som förbättrar någonting. Det bästa jag har fått under den här tiden var ett paket med choklad, te och en Vänner-DVD. Och även om det inte förbättrar något heller så är det något att ha nytta av.

Ring. Sen det hände, för 21 dagar sedan, har jag ringt någon kanske två gånger, men pratat med någon flera gånger i veckan. Men jag har varit noga med att berätta för mina nära att de måste ringa mig. Och jag kan bli irriterad och besviken om ingen har ringt på några dagar. Fast jag har ändå inte motivationen att ringa själv. Ring länge. Bara för att det värsta har lagt sig försvinner inte behövet av att prata. Det bästa stödet är någon som finns med i flera månader. Som orkar lyssna på ältandet och tårarna efter att alla andra har återgått till sitt. Ring inte om du inte är nära den som har drabbats. Sms:a eller maila istället.

Om du ringer måste du kunna stå för att du har ringt och kunna prata. Ring inte och säg "Jag vet inte vad jag ska säga".

Fråga inte "Hur är det/hur mår du". Det är så svårt att svara på. Även om man har en bra dag så mår man inte bra, men man mår heller inte dåligt för tillfället eftersom det mesta är bedövat. Fråga istället "Hur går det". För varje dag är något man måste klara av.

Förvänta dig inte att den drabbade ska vara otröstlig och gråta hela tiden. Jag har gråtit väldigt lite hittills. Skämtat rätt mycket och skrattat en hel del. Det är så svårt att fatta så jag tror att det dröjer innan tårarna kommer. Innan trodde jag att jag skulle gråta mig fördärvad om min pappa dog. Men nu känner jag väldigt lite.

Jag hoppas dock att de här råden är givna helt i onödan.

Vad gäller självmord. Var inte rädd för att prata om det. Ingen behöver skämmas över det. Varken den som funderar på det eller den som blir lämnad. Det måste lyftas fram för att alla ska förstå att det inte är en acceptabel väg att gå. Att det finns hjälp att få. Hade min pappa förstått det så hade han kanske levt idag.

Lita på knivar...?

2009-12-29T08:36:00.000-08:00

Igår vid middagen konstaterade min mamma att anledningen till att hennes kniv låg på högkant på tallriken var att någon av oss skulle bli gravid. Med tanke på sällskapet (min bror, min brors gravida sambo, min 54-åriga steriliserade mamma, min 42-åriga moster som fått två barn de senaste tre åren, hennes sambo och jag) så hoppas jag innerligt att det var mig kniven menade. Min bror tyckte också att jag var den rimligaste kandidaten. Bara att hoppas att knivar inte ljuger.

Hur kan man

2009-12-25T16:35:00.000-08:00

Det är så svårt. Att sätta ord på vad jag känner. Att ens veta vad jag känner. Den mesta tiden tror jag inte att det är sant. Att det har hänt. Tror att det är nåt påhittat. Nåt som jag ska behöva testa för att sedan få komma tillbaka till den riktiga världen där allt är som vanligt. Jag vet att det inte är så men känslan i magen bedrar mig.

Jag måste anstränga mig för att förstå. Förstå att det faktiskt har hänt. Jag lever i den enda verklighet som finns för mig. Nu och för alltid. Min pappa är död. Han valde att ta sin bil och köra in i en bergvägg. Han valde att lämna oss, mig och mina två syskon. Tre barnbarn och ett till på väg. Livet som morfar och farfar to be. Han valde att lämna mig. Dottern som var som honom. Till sätt. Till åsikt. Till utseende. Dottern som i allt hon gjorde var stolt över att göra sin pappa stolt. Dottern som var stolt över att vara lik sin pappa.

Och han valde att lämna mamma. Lämna henne ensam. Lämna henne som änka. Modern till hans tre barn. Som han hade levt med i 37 år. Som han hade börjat planera underbar pensionering med. Som han hade resor inbokade och resor inplanerade med. Som han enligt sitt sista brev älskar.

Man gör inte så mot någon man älskar.

Ingen god jul här

2009-12-24T14:41:00.000-08:00

Då var det julafton. Eller åtminstone i kalendern. I mitt hjärta hoppas jag att det kanske nästa år kan kännas som julafton. Den här har jag gett upp hoppet om. Men vi gör vårt bästa. Sitter i finaste gå bort-outfiten och väntar på Kalle. Julgröten är avklarad och julmaten under tillagning. Så på ytan är vi som vilken familj som helst denna dag. Under allt detta har vi hjärtan som har gått i kras. Och som fortsätter med det varje gång vi påminns om vad som har hänt.

Igår var jobbigt. Dödsannonsen i tidningen och vår familjs favoritdag. Dagen då vi pyntar, städar, lagar mat, slår in klappar, dricker glögg, äter dopp i grytan med syster och syskonsöner. Och då pappa och jag är experter på att klä julgranen. Vi som tänker så lika och tycker så lika och är så lika. Eller tänkte, tyckte och var...

Fattar det inte.

Förstår inte

2009-12-21T11:44:00.001-08:00

Jag kan fortfarande tänka att jag inte kan sätta mig in i känslan av att förlora någon nära. Någon man älskar. Så tänker jag. Att jag aldrig kan förstå hur det känns. Fastän det hände mig. För en dryg vecka sedan. Min pappa valde att inte längre vara kvar med oss. På lucia tog han bort sig själv.

Jag har innan det här hände haft någon slags tanke på hur det måste kännas, hur man skulle reagera. Den oerhörda sorg och ilska man måste känna inför något sånt här. Det är inte så. Den enda känslan som är konstant är tröttheten. Vill bara sova, hela tiden. Och klumpen i magen försvinner inte. Det är en känsla av att allt inte är riktigt bra, att det finns något som gnager som man inte kan få bra. En slags rastlöshetskänsla. Men ibland öppnar sig avgrunden, bara för några sekunder, när min hjärna sakta försöker ta in det som har hänt. Lite bit för bit. Allt känns oövervinnerligt då. Omöjligt. Men min hjärna gör vad den kan för att skydda sig och därför får jag bara några sekunder av den här känslan. Jag skulle dö om det kom mer.

Jag har inte riktigt tagit in att han är borta. Mina tankar formulerar ständig "när pappa kommer tillbaka" fastän jag vet att det inte är så. Men för nu så får det vara bra. Klarar inte av något mer än. Har flera år på mig att sörja så det är ingen brådska.

Chockerande kaos och hjärtslitande sorg

2009-12-15T17:13:00.000-08:00

Ett kan jag säga i detta fruktansvärda tillstånd. Jag är mer stärkt i min övertygelse att leva ensam. Så att man inte helt plötsligt måste leva ensam.

Mitt hjärta spricker flera gånger per dag och däremellan är jag chockad och tar hand om mina nära och praktiska saker.

Han är borta...

Framförhållning

2009-12-10T21:28:00.000-08:00

Det ska inte underskattas. Icke. En av mina bästa. Men den här gången kan jag ha överträffat till och med mig själv. Gynekologbesök bokat. I mitten av mars. Klart och betart! För att få de magiska piller som ska få igång min annars osamarbetsvilliga kropp.

I helgen underbart besök. Resevännerna A och C (dock inte de jag har flyttat ifrån) tittar förbi. Planer för helgen är gjorda. Vi ska ha det så bra. Vandra, samtala, dricka vin. Komma ikapp liksom. En gång i tiden levde vi ett liv ihop, en slags stjärnfamilj om ni vill, men nu har månader förflutit utan deras närvaro. Saknaden av F kommer vara markant men hen är ute på egna äventyr.

Har inte längre panik över flytt från stor stad till mindre stad (dock på inget sätt någon håla), även om jag ständigt saknar stora staden. Varje gång jag tänker på vad jag lämnade är det som ett slag i mellangärdet. Men jag har givit mig själv lite plåster på såret. Bokat resa tillbaka. Nästa helg. Då ska min själ få lite ro.

Plåster på såret 2: Funderar allvarligt på en resa för mig själv i februari. Denna gång utan panik i viljan. Utan räknande. Med beslutsamhet.

En bra dag

2009-12-09T20:01:00.000-08:00

Åtminstone tre orsaker:

1. Bankbesök idag. Inför lånet på finaste lägenheten. Är en novis i liknande frågor men blev ändå anklagad för att ha koll av bankpersonen. Lite mer koll nu iaf. Han ville att jag skulle gå in med 15 procent kontant. Jag har pengarna men då blir det väldigt lite kvar till resor till Danmark och inget kvar till resor till andra ställen. Beklagade mig hos föräldrarna. Och vips så var jag en kontantinsats rikare. Har vunnit nåt slags lotteri gällande föräldrar. Kan inte låta bli att undra vad de skulle säga ifall de visste vad pengarna ska användas till.

2. Insett att det finns ett span på jobbet. Ett hej idag fick mig att få upp ögonen, eller få med magkänslan. Trevlig om än så lite, ännu trevligare ifall det blir mer.

3. Fick post idag med trevliga besked. Så här stod det:
Hepatit B - negativt
Hepatit C - negativt
HIV - negativt
Gonorré - negativt
Klamydia - negativt
Rubella - positivt (är alltså immun)

Inga nyheter. Hade fått besked på mail. Jag blev ändå riktigt glad. Jubelkänslor i magen. Bitarna börjar falla på plats.

Så idag. En bra dag.

Det är svårt

2009-12-08T18:16:00.000-08:00

Det där med att sjunga. Det låter ju jävligt bra. Tillsammans med en låt på radion. Men utan det stödet så är man inte lika kaxig längre. Synd det.

Varför nöjer sig folk

2009-12-05T14:15:00.000-08:00

Så tänker jag. Angående att bo här. Varför nöjer sig folk med det när det finns bättre. Sen kommer jag på att jag bor här. Blir lite nere. Och överlägsen. Märker att jag ser ner på de som bor här. För att de nöjt sig. För att de inte provat något annat. För att jag har. Tycker inte om mig själv när jag känner så. Tycker nästan om mig själv ännu mindre när jag inser att jag faktiskt har bytt bort det andra. Det bra. Vet inte riktigt vad jag ska göra här.

Har tappat matlusten igen. Så blir jag när jag är nere. Det där med tröstätandet är inget som ligger mig för. Vilket i och för sig är bra. Men jag ska på julbord ikväll. Trevligt att ha matlust då.

Just nu känns det som att den enda anledningen till att jag står ut här är planen. Behöver bo här hemma när jag får barn. Men just nu måste jag få till boendesituationen. Kanske trivs lite bättre då. Längtar lägenhet så mycket. Men mest av allt längtar jag tillbaka.

Minoritet

2009-12-05T00:12:00.000-08:00

Det är vad jag är. Insåg det efter träff med vännerna här hemma. Fyra tjejer. Två gravida, en mamma och jag. Medan de pratade om graviditeter och symtom så planerade jag för resor till Danmark i mitt huvud.

Har bestämt att jag ska åka till min gyn i mars. Angående medicinering. Lägger det på hyllan ett tag och det känns så skönt. Får fixa med mitt liv här och nu. Lägenhet hägrar. Förhoppningar om inflytt 1 januari. Möbler, renovering, stök och bök. Behöver nog fokusera på det och inte ha barnplanering också. Så i mars drar jag igång igen. Och jag längtar.

Bit by bit

2009-12-02T18:49:00.000-08:00

Jag anpassar mig. Inrättar mig. Inser att det kanske går ändå. Att stanna här. Att leva utan storstaden. Men varje dag längtar jag tillbaka och saknar allt. Men stegen jag tar numera går framåt. Utveckling. Lägenhetssök kallas det. Hittade den finaste idag. Vill bo där direkt. Nu på momangen. Så underbar var den. Och tänk att jag var så nära att inte gå på visningen. Men jag gick. Och blev kär. Ska introducera föräldrarna på måndag. För att få praktiska tankar och åsikter så jag inte gör något förhastat i detta nyförälskade tillstånd.

Mitt nya jobb kryllar av magar. Bäbismagar. Och jag blir mer och mer sugen. Har lagt upp en plan för det hela. När jag ska fixa medicinerna jag behöver och när jag kanske kan komma igång med resor till Danmark. En plan där kanske resor till andra ställen passar in. Jag håller tummarna.

Men just nu är det lägenhet som gäller.

Hade jag vetat detta

2009-11-29T17:48:00.000-08:00

Så hade jag aldrig flyttat. Hur kan man vilja något så mycket för att sedan vilja det helt motsatta? Har tågat hem nu. Panikpackning igår. Fick ner allt men vissa packningar blev bortrationaliserade. Får hämtas senare. Finaste A har koll på dem under tiden. Vi hann till och med boka in besök. Tack och lov. Sen bar det av till tåget. Jag ville inte. Låtsades att vi skulle ut och resa istället, med all packning kändes det så. Både packningen och jag fick plats på tåget. Första klass. Lyx.

Hemska avskedskramar. A och C hängde kvar utanför fönstret. Fick mig att skratta. Fick mig att glömma. Det jag höll på att göra. När tåget rullade igång kom jag ihåg det igen. Tårarna rann. Och snoret. Varför måste man alltid börja snora när man gråter. Är ju helt omöjligt att gråta i tysthet. Tack och lov så somnade jag. Efter ca tre timmars sömn natten innan och packning hela dagen fattades bara annat. Var dock vaken för lång tid. Föräldrarna hämtade mig. Ville inte alls träffa dem. "Känns det bra", frågade mamma. "Nä", svarade jag. Sen kom tårarna igen. Vi åkte bil hem. Tårarna kom. Flera gånger. Vi åt finmiddag. Jag slevade i mig två matskedar ris. Ingen matlust. "Hade ni avskedsfest igår", frågade pappa. Jag skakade på huvudet. "Känns det bara jobbigt", frågade mamma. Jag nickade och tårarna kom. Jag gick och la mig. Halv åtta. Grät mig till sömns. Sov tolv timmar. Mådde inte längre fruktansvärt när jag vaknade. Men jag kom inte upp ur sängen. På fem timmar. Fruktansvärt kom tillbaka med jämna mellanrum.

Har lyckats tagit mig iväg och producera internet. Med inget annat än en tunnbrödskiva och lite ris i magen på mer än 24 timmar. Var ofantligt jobbigt. Har intagit sängläge igen.

Vill åka tillbaka. Saknar staden, jobbet, kollegor, kompisar. Skulle kunna funka. Får tillbaka jobbet. Har en ständigt öppen dörr säger A. Dessa tankar håller mig ovanför vattenytan känns det som. När jag håller på att drunkna. I tårar. Jag har gjort fel.

Nu är det slut

2009-11-28T09:40:00.000-08:00

Sa hej då till kollegorna igår. Då slog det mig. Jag flyttar härifrån. Ögonen svämmade nästan över av avskeden. Underbara kollegor. Får trösta mig med att jag får bra kollegor på nästa jobb också. De bästa.

Sista natten i stan. Spenderades med C. Middag där allt började. Första dejten efter resan. Hon är för det här med barn. Tycker att jag ska satsa på det när jag velar. När resor och kärlek lockar. Känns alltid skönt att höra att man är inne på rätt spår. Men jag velar ändå. Det är en av mina bästa. Nånting öppnades efter söndagens mys. En önskan som jag inte haft på flera år dök upp. Pojkvän. Inte en far till mina framtida barn. En pojkvän till mig. Det var väl typiskt att det skulle komma nu.

C byttes mot A och vi gick på klubb. Dansade. Spanade. Inte på pojkar.

Har packat sen sju imorse. Note to self: äg färre saker. Sen kommer A och C för bakispizza och bärhjälp. Sen är det slut. Ofantlig sorg.

Har varit i kontakt med gynekolog. Jag behöver piller för att funka som jag ska. För att få igång ägglossnandet. Och så behöver jag ultraljud för att räkna ägg. För att undvika trillingar. Finns inte tid för det över jul så jag väntar till januari. Tid för reflektion. Känns skönt att kunna släppa det här för ett tag. Jag har kommit så nära nu att det börjar bli skrämmande. Kommer jag våga?

Femmisträff nr 2

2009-11-25T21:46:00.000-08:00

De stärker mig i min övertygelse. De där femmisarna. De får mig på rätt spår och får mig att inse vad som är viktigt. När jag börjar vilja annat, efter möte med närhet. Närhet som kanske är svår att få när man har stor mage eller smått springandes runt benen. Men nu vet jag, hur mycket jag än vill så är närheten inte tillnärmelsevis lika viktig. Det går inte att skjuta på det här för att jag vill ha kärlek, flyktig eller icke. Jag har hört lite för många "om jag ändå hade börjat tidigare" ikväll. Kärleken får komma sen. Eller när den dyker upp helt enkelt.

Ångesten hänger kvar. Som en röd tråd i mitt liv. I underbar samvaro, med middag och memory, finns ångesten hela tiden med. Ständigt närvarande men inte överskuggande. Samvaron är viktigast. Dock alldeles för kort. Bara en gång kvar nu...

Har jag gjort fel.

Ångest

2009-11-23T20:26:00.000-08:00

Tänk att livet ska bestå av så mycket val. Och kval. Kände för flytt i somras. Hemåt. Min barnlängtan var väldigt blandad med hemlängtan. Så jag sökte jobb. Och fick det. Har packat och planerat sedan dess. Nu slår det mig. Ingen mer storstad. Kommer lämna allt underbart jag har här. Hemma blir säkert underbart också men just nu, de senaste två veckorna, har här varit underbart. A och C har gjort det underbart och de var den enda anledningen till att jag tvekade att flytta hem. Och de är anledningen till att jag har ångest nu. Vill inte lämna dem. Vill inte lämna allt roliga vi har ihop. Mitt hjärta kommer gråta floder på lördag när jag åker. De ska följa mig till tåget. För ett riktigt tårdrypande avsked. Jag kommer gråta.

Fest i helgen. Med bästa storstadsvännerna. Off course. Dans. Lagom med alkohol. Lagom med flirt. Så himla roligt. Sista festen. Så himla sorgligt.

Men jag har en plan. Tillsammans med resande till Danmark tänkte jag boka in resande tillbaka hit. Massvis. Till favoritvännerna. För de gör mig glad. De får mig att må bra. De vet mer om mig än mina bästa vänner. Och jag kan inte tänka mig en vardag utan dem.

På barnfronten. Har mailat om svaret på blodprovet. Får förhoppningsvis veta imorrn. Glömmer nästan bort den biten på grund av ångesten jag har över att flytta härifrån.

Mail

2009-11-17T20:25:00.000-08:00

Mail är skickat till Gaia. Väntar på svar. Kanske blir journalsamtal snart. Och papper att fylla i. Det är på gång. Det är på riktigt...

Lättnad

2009-11-17T18:40:00.000-08:00

Det löste sig. Hade näst intill ångest över vilken dag jag skulle ta blodprov. Det blev idag. Efter många om och men. Var över på ett kick med den bästa blodprovstagaren jag nånsin varit hos. Svar om en vecka. Tänker knappt på svaren, tar för givet att allt är som det ska. Kanske inte en så bra utgångspunkt. Ifall det inte är det vill säga.

Fick svar på mitt mail från gynekologen idag. Allt mellan dag 2 och 5 gick bra. Puuh!!

Pratade med storasyster igår. Berättade vad jag höll på med och hur långt jag hade kommit. "Du har påbörjat det nu. Gud vad coolt!" Stöd. Så underbart det är. Vi pratade länge om allt som måste göras och hur resterande familjemedlemmar kommer ta det. Hon tror bra. Jag avvaktar lite till.

Pratade med vännen R. Inte om mitt utan om kollega som har varit gravid och fått barn med sin flickvän. Jag tyckte det var underbart. Han fick spel och yttrade ordet usch ett antal gånger för många. Barn skaffar man inte för att man vill ha barn enligt honom, barn skaffar man för att hylla livet och för barnets skull. Vem fan skaffar barn för nåt annat än att de vill ha barn?! Att skaffa barn är en egoistisk handling. Punkt.

Håller mig till systers åsikter om detta.

Gaahhh!!!

2009-11-15T19:40:00.000-08:00

Då var det igång på riktigt. Jag har fått mens. Var pirrande förväntansfull hela fredagen och på lördagen var det rött. Äntligen! Äntligen kan jag komma igång. Göra det som måste göras. Men mitt i all glädje insåg jag nåt. Jag har inte den blekaste aning om vad jag måste göra. Eller rättare sagt när.

Dag 3 sa min gynekolog. Ok, skitlätt. Man får mens, 1 2 3. Ta blodprov. Inga svårigheter. Men mens är inte nåt som bara dyker upp, från en sekund till en annan. Den smyger sig på. Så vad är då dag 1. Inte när det droppar lite utan när det blöder så min gynekolog. Ok. Hur vet man när det droppar och när det blöder. Det kommer blod vilket som. Fick mens igår framåt eftermiddagen/kvällen. Har nog trots lite velighet kommit fram till att igår var dag 1 eftersom det inte är så stor skillnad idag. Men då är frågan vad som är dag 3. Räknar man lördag, söndag, måndag eller lördag-söndag, söndag-måndag, måndag-tisdag? Och som jag förstår från remissen jag har fått så har labbet öppet mellan åtta och nio på morgonen. Så måndag morgon är antingen dag 2 eller dag 3 beroende på hur man räknar. Och tisdag morgon är antingen dag 3 eller dag 4. Och eftersom jag inte vet måste jag välja.

Jag hatar sånt här. Vet inte alls hur jag ska göra. Vet inte vilket som är värst, riskera dag 2 eller dag 4. Och om det blir fel så vet jag ju inte när jag kommer få mens nästa gång och jag vill inte skjuta på det här. Vill inte. Vill göra det här nu, komma igång. Börja planera för resor till Danmark. Vet heller inte om det spelar någon roll alls, om jag är nervös i onödan, eftersom jag har läst att man inte prompt måste ta provet på dag 3, dag 2-4 funkar.

Blir inte lugnad.

Lite färg

2009-11-13T19:44:00.000-08:00

Att lite färg kan göra sån skillnad. Att det kan göra sån glädje. Nu hoppas jag bara på mer färg. Så att jag får fortsätta. Så jag får slutföra. Nu väntar jag bara. Och det tär. Jag vill komma igång så jag kan fokusera på det här. Helt och hållet. Mer färg.

Som jag trodde

2009-11-12T20:58:00.000-08:00

Hon blev besviken. Och jag förstår henne. Men samtidigt kan jag ju inte lägga en massa pengar och tid på en resa bara för att vara snäll. Jag måste ju göra vad som känns rätt för mig. Försöker dock hitta resor nu som båda kan vara nöjda med.

Men som det känns nu så kommer jag aldrig kunna ta beslutet för någon resa. Rent ekonomiskt kan jag nog klara av både resa och barn. Semestermässigt är lite kärvare men det går. Det som håller mig tillbaka är min mens. Dels att det skulle kännas tungt att vara på resa och veta att jag missar provtagningstillfälle. Och med min cykel har jag ingen aning om när den kommer nästa gång. Har fått veta att remissen endast är duglig i tre månader. Vet inte vad jag ska göra ifall den inte kommer överhuvudtaget innan remissen går ut. Sen skulle den vara ett hinder för själva resandet för min senaste ej hormonstyrda mens var allt annat än timid. Och en resa där man är lite svag av blodförlust (var kanske inbillat) och där behov av toalett finns var och varannan minut känns inte så rolig.

Så jag fortsätter som tidigare, förvirrad och med en längtan åt motstridiga håll.

Svikare

2009-11-09T20:09:00.000-08:00

Jag har en vän. En vän som är väldigt bra vän. Som tror på mig. Ser upp till mig. Kan säga ifrån. Och som jag kan prata med om allt. Men jag vet inte om jag alltid är en så bra vän till henne. Jag ledsnar. Irriterar mig. Orkar inte. Hon vet om allt det här och jag tror att hon har samma ambivalenta känslor gentemot mig. Men jag tror ändå att jag är den som sviker mer.

Som nu. Vi skulle fira 30 år nästa år. Med en resa. Jag såg fram emot det men med viss bävan. Skulle vi klara oss ihop så länge. Skulle jag klara av att inte irritera mig. Men vi skulle iväg iaf. Kändes trots vissa tvivel som att det skulle bli kul att få planera en resa ihop med någon, och om några kan planera så är det hon och jag. Sedan kom andra planer i vägen. Barn. Jag lade resplaner på hyllan. Hon var väldigt förstående. Även om det betydde att hon inte fick göra sin 30-årsresa. Sviken.

Nu planerar jag för resor. Försöker febrilt få in det i mina andra planer. Det kanske kan gå. Skitbra tänker ni, då får hennes kompis sin resa. Nä. För den resan var till ett gammalt land, en gammal stad. Slöseri med tid och pengar när jag snart kanske måste ta en lång paus från resandet. Kan hennes kompis inte följa med då tänker ni. Jo, det får hon, men jag tror inte hon kommer ha råd. Och nu kommer det svåra. Att berätta för henne att jag, som hade sån panik över att skaffa barn att jag inte kunde följa med henne på hennes resa eftersom det skulle gå åt så mycket pengar, nu tänker åka ut och resa. Men att jag inte längre vill åka med henne utan på en resa som är mer än dubbel så lång och mer än dubbelt så dyr. Sviken.

Jag skjuter på det eftersom jag inte har bestämt mig hur jag ska göra än. Det är ju fortfarande barn som hägrar och jag måste få svar om vissa saker. Och jag måste få ledigt. Men ju längre jag skjuter på det desto svårare kommer det bli att berätta. Och desto mindre chans finns att att hon överhuvudtaget kommer kunna följa med. Sviken.

Jag är en svikare.

Pepp och avpratning

2009-11-07T14:56:00.000-08:00

Det är jobbigt att gå med nånting inom sig och inte ha någon att dela det med. Och det är så otroligt skönt att kunna vädra sina tankar och få feedback. Antar att det är därför bloggandet blivit så populärt. Det var iaf lite min tanke med denna blogg. Att kunna prata av mig om det som gnager och är jobbigt. Men inget är lika bra som ett levande bollplank.

Middag igår med A, vän från resa. Hon vet om mina planer. Hon vet om att jag vill resa och är kluven. Så skönt att få prata om det. Berätta om undersökningen. Berätta om tvivlen. Berätta om valen. Berätta om längtan. Berätta om det tekniska, pengar, semester, timing, fertilitet. Allt. Och få svar. Få bli lugnad. Få veta att ingenting är omöjligt. Vill jag ha barn så kan jag fortfarande resa. Vill jag resa så kan jag fortfarande få barn.

Sen kom vi, som alltid, in på reseplaner. Kanske Centralamerika till våren. Mitt huvud räknar och tänker fortfarande. Jag klarar inte av att ta ett beslut. Jag har ju mensen jag väntar så ivrigt på för att få ta mina prover. Tänk om jag åker och får mens när jag är där. Kommer jag ha ångest då eftersom jag inte är på labbet med nålar i armen? Vem vet när nästa mens kommer. Har aldrig någonsin varit regelbunden utan hormoner. Och får jag mens innan och fixar alla prover och allt, vill jag då slänga in en resa i allting? Proverna har tydligen bäst före-datum.

Underlig dröm. Var på fest med några resevänner och annat folk. Blev helt plötsligt jätteledsen för att jag inte var i Sydamerika längre. Jag grät och saknade resan, länderna och folket. När jag skulle kolla mig i spegeln för att se så att inte makeupen var förstörd så ser jag att jag bara har sminkat ena ögat. Och när jag sedan skulle hälsa på några nya människor märker jag att jag bara har på mig jeansen på ena benet.

Fick tolkningshjälp av A. Jag är inte färdig med resandet.

Himlastormande glädje

2009-11-04T20:10:00.000-08:00

Kanske en överdriven känsla. Men så känns det. Jag var på undersökning. Var ofantligt nervös innan på hur jag skulle lägga upp vad jag ville ha hjälp med. Var rädd för att bli avvisad eller måsta stå till svars för något. Hade tokfel dock. Gick rakt på sak. Berättade att jag skulle åka till Danmark för insemination. Singel, manlig eller kvinnlig partner var följdfrågan sen staplade hen upp allt jag behövde göra för klinikens och för min egen skull. Hen skrev till och med upp och ner så att det skulle bli rätt från mitt håll. Jag försökte dock istället lista ut om det var nån speciell läkarstenografi hen använde eftersom det var helt oläsliga figurer och de skrevs från höger till vänster. Sen insåg jag vad hen gjorde.

Ett ofantligt snabbt och effektivt vaginalt ultraljud senare visste jag att jag var PCOare, som det så klatschigt heter. Har en jävla massa ägg men inget som är så suget på att släppa. Eller som hen uttryckte det, ungefär som ett rum fullt med människor där ingen kommer ut om det börjar brinna eftersom det är för fullt. Känns ju sisådär. Men hen lugnade mig med att jag med lite hjälp absolut inte skulle ha några problem att bli gravid. Snarare tvärtom, risk för trillingar finns. Hemska tanke. Men jag känner tillförsikt.

Och väntar. På mens. Nästa test ska göras dag 3 i menscykeln. Så just nu vill jag inget hellre än att få det där som jag i tidigare knaprat hormoner för att slippa men som jag nu skulle kunna döda för. Enligt min gyn så borde jag inte behöva vänta allt för länge för hen såg något med det där ultraljudet. Jag såg bara flera olika varianter av grått. Hen pekade och förklarade och jag nickade. Grått. Grått. Grått. Så hur hen kunde se förvarning om rödaste rött har jag ingen aning om, men jag litar på hen och hoppas hoppas att hen har rätt.

Nu är det dags

2009-11-03T18:12:00.000-08:00

Första steget. Ska på fertilitetsundersökning imorrn. Och nerverna börjar smyga sig på. Tänk om de vägrar undersöka mig eftersom jag är singel. Kan fortfarande bli fly förbannad när jag tänker på att ensamstående kvinnor inte har rätt att få hjälp i Sverige. Det handlar inte om pengarna, jag vill bara slippa tajma en resa flera tiotals mil bort, och slippa tassa runt för att få veta vilken hjälp man kan få, hoppas på någons goda vilja, någon som kan tänka sig att bryta mot lagen, eller åtminstone böja den lite, för att jag ska få hjälp.

Tänk om jag får fruktansvärda resultat. Om jag inte kommer kunna få barn. Det kommer bli alldeles för tungt att bära. Men det är inget jag kan ta på allvar nu. Det enda jag tänker är att jag kommer ha mer fakta för att bestämma hur jag ska gå vidare. IVF eller insemination. IVF är mer pricksäkert, det är större chans att bli gravid, men det är dyrt och kräver behandling innan. Insemination känns mer naturligt, som att jag har blivit befruktad, ett bevis på att jag kan bli gravid, och det är även billigare. Men det kräver kanske fler försök och en jävla massa timing. Och alldeles för många timmars resor som ska stressas igenom för att inte gå miste om chansen.

Men imorrn kanske jag vet vad jag ska satsa på. Och när jag kan ställa in mig på att göra det. Allt börjar blir verkligt nu. Jag ska verkligen göra det här.

Lite mer verkligt

2009-11-01T18:41:00.000-08:00

Besök av gravid anhörig i helgen. Med en fin lite mage. Nygjort ultraljud. Ryggvärk. Och allt som hör graviditet till. Det enda jag kan tänka är att jag vill verkligen ha det där. Allt, även nackdelarna. Fick nyhet om annan kompis som äntligen är gravid. Efter försök och missfall med komplikationer. Oj så glad jag blev. Och jag vill också.

Är på väg hem. Hem till alla gravida. Jag vet att jag kommer vilja ännu mer då. Och tvivlen kommer att minska. Resor kommer få vänta. Förutom de till Danmark hoppas jag.

Och till veckan börjar det. Första undersökningen. Har ingen aning om vad jag kommer få veta. Ställer in mig på det värsta. Tänker att går det inte så kan jag resa, resten av livet. Men jag hoppas på nåt annat. Hoppas på bra svar och försäkringar. Jag vill veta att det kommer gå bra. Att jag har vad som krävs. För att kunna bli mamma.

Olika åsikter

2009-10-24T21:19:00.000-07:00

Jag har inte berättat för så många om mina planer, några kompisar och min syster. Alla har varit positiva till det, alla utom en. En av mina bästa vänner, kanske min allra bästa vän. Han gjorde det klart för mig vad han tyckte när jag tog upp detta i ett tidigt skede. Det gjorde ont. Och det gör ständigt ont när jag inte kan prata med honom om det. Eftersom vi pratar om allt. Allt som pågår i våra liv. Och just nu är detta en väldigt stor del av mitt liv, en stor del av min tankevärld. Och att inte kunna prata med honom om det är riktigt jobbigt. Och jag vill skälla ut honom för att han exkluderar sig själv från den delen av mitt liv, men då måste jag förklara varför jag är arg och då måste jag berätta sånt som han tydligt gjort klart för mig att han inte vill veta. Så jag tiger. Och pratar om annat.

Min syster blev överlycklig av tanken på att få vara med på en förlossning. Min kompis E var väldigt realistisk och hade frågor och ville se till så att jag gjorde det av rätt orsak. Hon vill egentligen också att jag ska ha en kille men det handlar mer om att hon inte vill att jag ska välja bort något, inte om att hon tycker att det ska vara en man med. Samtalet med mina vänner A och C är lite luddigt eftersom det ingick en hel del alkohol men jag kommer ihåg det som att de var väldigt positiva till idén.

Sen fick K veta. Han är nog den roligaste jag känner, nånsin har känt, nånsin kommer att känna. Igår grubblade han. Över mitt val. Att jag ville bli en ensamstående mamma. Han tyckte att det var helt rätt att jag ska följa min längtan efter att bli mamma och göra något åt det. Men han tyckte att jag borde ha en kille till det. Det var en del alkohol inblandad i detta samtal också så jag kommer inte ihåg helt och hållet men jag fick känslan av att han var lite skeptisk till det hela. Nästa mening var "Jag vill vara gudfar till ditt storkbarn". Hur kan man annat än le med hela hjärtat när man hör det.

Berg- och dalbana

2009-10-18T12:03:00.000-07:00

Det är vad mina tankar och planer åker. Hela tiden. Upp. Och ner. Fast egentligen vet jag inte vilket som är upp och vilket som är ner. Hade jag vetat det så hade det inte varit något problem. Så snarare hit och dit. Resa. Barn. Resa. Barn. Hela tiden. Ibland kan jag känna mig säker i var jag har landat, att det är det jag ska satsa på. Men sedan, en vecka, en dag, en kvart senare har jag ändrat mig och är antingen säker på det andra av de två, eller velig igen. Helt ofantligt. Jag brukar kunna lösa det mesta med rationellt tänkande, jämföra fördelar och nackdelar och även med en del känna efter. Så jag räknar. Pengar. Sparmöjligheter. Semesterdagar. Och jämför. Men fakta kvarstår. Jag vet ju fortfarande inte hur mycket pengar och ledighet det kommer att krävas. Att bli gravid. Så jag kan inte lösa detta på ett rationellt sätt. Och jag kan ju tydligen inte heller fatta ett beslut på vad jag vill enbart. Så antingen blir detta ett ickebeslut. Jag velar tills det bara finns en väg att ta. Eller ingen. Eller så blir det ett spontanbeslut. Men tänk då om jag ångrar något. Eller river broar.

Var på bio här om dagen. Halvdan film. Men en karaktär som vid tillfällen var så väldigt lik min mormor. Kände mig sentimental och nostalgisk i biomörkret och tänkte på en sedan länge svunnen tid då allt var mycket enklare. Min mormor var ung, både när hon blev mamma och mormor. Och när hon dog. Hon hann ändå med barnbarnsbarn eftersom både min mamma och syster fick barn tidigt. Min moster fick barn när hon var 40. Då var hennes mamma borta sedan flera år och hennes pappa var 80 och gick bort något år senare. Så hennes barn har varken mormor eller morfar. Jag vill inte ha det så. Jag vill att mina barn ska få uppleva mormor och morfar. Och jag vill få vara med länge om jag får barnbarn.

Och världen finns kvar. Men tänk om jag blir rastlös i min längtan efter den. Jag har inte sett så mycket som jag hade velat och det känns jobbigt att måsta lägga den på hyllan. För hur länge är oklart. Tills jag kan börja resa med mitt barn. Eller kanske bara tills jag blivit gravid. Så kort tid som möjligt hoppas jag.

För bråttom...?

2009-10-06T18:09:00.000-07:00

Tanken dyker upp ibland. Behöver jag ha så bråttom. Har jag tid att göra det sen. Har jag råd att göra annat innan. För att vara helt ärlig dyker tanken endast upp när nya resplaner smids i min hjärna. Kan ha att göra med att det enda som visas på min TV just nu (självvalt) är en resekanal. Men det går ändå inte att undgå. Jag vill resa mer. Jag kommer resa mer. Frågan är bara om det blir innan eller efter familjebildandet.

Jag argumenterar med mig själv. Räknar semesterdagar och pengar, vilka båda kommer att behövas när jag ska försöka få barn. Men brännpunkten är att jag vet inte hur mycket det kommer att kosta eller hur länge jag kommer behöva försöka innan jag blir gravid. Och därför får jag aldrig ett svar. Jag känner mig velig och ofokuserad när jag inte kan lösa problemet.

Sola och slappa i Centralamerika, dricka vodka och njuta av utsikten på Transsibiriska järnvägen, strosa i Östeuropa eller uppleva Afrika. Jag längtar efter äventyret och upptäckterna. Efter gemenskapen och händelserna. Efter maten och drycken. Efter naturen och människorna. Efter resan.

Snusa på mitt nyfödda barn. Mitt hjärta tar ett skutt vid tanken och det pirrar i magen.

Fick jag bara välja en och aldrig få det andra så skulle valet vara självklart. Men det är inte lika lätt att veta hur mycket jag kan lägga på det näst bästa innan jag riskerar det bästa.

Hur svarar man...

2009-10-03T00:48:00.000-07:00

... på denna ständiga fråga om partner. Har fått otaliga frågor om det ikväll, vid barhäng med kollegor. Ingen tror egentligen på nån som säger att de är lycklig singel och att man inte vill ha nån. Det blir bara patetiskt. Men jag vill inte ha nån. Inte för alltid, bara för just nu. Just nu skulle jag bli väldigt besviken om jag träffade nån. Det skulle vara ödets ironi. Just nu har jag ställt in mig på det här. Jag ska göra det här. På egen hand. Att träffa nån skulle innebära uppskjutande av det jag vill, för att eventuellt se ifall vi vill det. Ihop. Om kanske tre-fyra år. En jävligt lång tid. Eller att göra det på egen hand ändå. Vilket skulle kännas jäkligt konstig. "Älskling, jag har gått och blivit med barn"... Funkar inte riktigt känns det som.

Men nån gång vill jag bli med pojkvän/flickvän också. Nån gång. Men inte just nu.

Två storheter

2009-09-30T20:52:00.000-07:00

Det första (och min första): Femmisträff. Fika med sex för mig helt okända tjejer, men med en väldigt känd och gemensam önskan. Att få barn. Och att göra det på egen hand. Det var så skönt att träffa människor som tänker som jag och som jag kan prata öppet med utan att vara rädd för fördömande. Där vi kunde vända och vrida på varje litet problem och inte finna annat än stöd hos varandra. Känner mig styrkt i min önskan att få barn på egen hand. Styrkt av att ha träffat sådan styrka och självsäkerhet. Och självklarhet.

Det är stort.

Det andra: Nytt jobb och ny(gammal) stad väntar. Om två månader. Jag drar härifrån. Hemåt. Med både glädje och sorg. Och bekymran. Över processen. Över hur mycket svårare det blir nu. Både med singelvänliga läkare och transporter till Danmark. Men samtidigt är det en del i den större processen. Att komma hem och bilda familj. Att vara en del av normen men samtidigt bryta den i tusen bitar. En början på framtiden helt enkelt.

Det är stort.